söndag 22 december 2019

Jag lever än

och vet absolut inte vart denna höst tagit vägen?
Den 23 juli skjutsade mågen(som numera är vår hyresgäst) och Älva mig till Universitetssjukhuset i Linköping för dagen efter var det dags för operation.
Vi åkte väldigt tidigt på eftermiddagen dit för vi missbedömde tiden lite så jag var där 1 timme innan inskrivning som skulle ske 19:00.
Jag satte mig och väntade och de andra åkte hemåt igen.
Fick plats på en 4:a sal och det kändes väl sådär, men jag fick iallafall sängen närmast fönstret.
Personalen informerade mig lite grann om rutiner och vilken tid jag skulle på operation dagen efter och jag hade tur för det var strax efter 7 jag skulle vara nere på operation.
Jag skulle vara fastande efter midnatt och det var inga problem.
Duscha och tvätta mig 2 gånger med specialtvål på kvällen innan jag la mig skulle jag göra och sen väckte de mig vid 6 på morgonen och jag fick ta 1 av mina 2 tabletter med lite saft och sen var det dusch igen och tvätta mig med specialtvålen 2 gånger igen.
Bäddade rent på kvällen gjorde de och jag fick rena kläder och samma blev det på morgonen.
När jag var klar fick jag sätta mig i sängen och vänta en liten stund innan de körde ner mig till operation.
Hamnade på uppvaket först tror jag innan jag blev körd till operationssalen där jag fick gå några steg. Fick bedövning i ryggen och vänster ben skvatt till och sen domnade benen bort fort och jag likaså.
När jag sen vaknade upp så var jag opererad av en robot och hade 5 hål i magen. Och det är jag glad för att det fungerade så annars hade jag haft ett större sår över magen.
Har inget minne av hur jag hamnade uppe på avdelningen igen och vet heller inte hur lång tid det hade gått sen jag somnade tills jag vaknade.
Fick höra att operationen gått bra och att nu var livmodern och äggstockarna borta.
Jag rörde mig inte mycket i sängen denna onsdag som ni förstår för ont gjorde det.
De hade satt in en kateter under operationen och den tog de bort på torsdagsmorgonen och det var väldigt viktigt att jag både drack och kissade så att de skulle se att blåsan kom igång igen. Och det gjorde den som tur var.
Men jag hade svårt att ta mig ur sängen på förmiddagen, men till eftermiddagen kom jag iallafall upp riktigt skapligt och på kvällen så var jag ute i dagrummet och satt och virkade. Fast jag trodde inte jag skulle klara av det på morgonen när jag vaknade.
Jag fick ju värktabletter och sånt förstås, men det tar inte bort all värk och man måste vara försiktig ändå så man inte gör något dumt.
På torsdagen kom 1 eller 2 läkare för att kolla hur jag mådde efter operationen och de kom på förmiddagen då jag ännu inte riktigt kommit igång så jag minns inte om jag har träffat någon av dem innan operationen när gubben och jag var i Linköping inför operationen.
Sen kom fredagen och de frågade mig om jag ville åka hem och naturligtvis ville jag väl det, men jag sa att jag inte hade träffat någon läkare än som sagt något om operationen och så. Fick till svar att läkaren skulle komma och prata med mig innan jag skrevs ut.
Ringde till gubben och talade om att jag fick åka hem så han slutade jobbet lite tidigare, åt och åkte sen för att hämta mig. Tar cirka 1,5 till 2 timmar att åka hit.
Läkaren, en kvinnlig, kom in till mig och talade om att de tagit bort det vi kommit överens om(livmoder och äggstockar), allt hade gått bra, jag fick recept som jag skulle ta ut, sa att hon sjukskrivit mig 1 månad och att hon skulle höra av sig om provsvaren på lymfkörtlar de tagit runt aortan och vid bäckenbenen.
Läkaren som jag inte sett förut pratade med mig i cirka 3 minuter och sen gick hon.
Kände mig avsnäst på något sätt och det kändes inte alls bra.
Hon sa också att skulle de bli några komplikationer inom 14 daga så skulle jag höra av mig till dem.
Eftersom gubben skulle komma på eftermiddagen och hämta mig så hade jag beställt lunch. Tog fisk och potatis med någon sås och bärblandning med grädde till efterrätt.
Fick maten och det var kokt fisk som smakade illa, potatisen var inte heller god. Peta i mig bara pyttelite för det bara växte i munnen och åt upp efterrätten för att få något i mig.
På torsdagen tror jag att jag fick kassler till lunch och den gick och äta, men tyvärr mådde jag illa så jag kunde bara få i mig en bit av det.
En snabbdusch tog jag och klädde på mig mina kläder och väntade på att gubben skulle komma och hann kom ganska snart.
Eftersom vi skulle hämta ut min medicin så tänkte vi att vi tar det här på sjukhuset när vi ändå är här.
Det finns 2 apotek på sjukhuset, men naturligtvis var det apotek som fanns åt det håll vi skulle gå stängt pga semester så vi fick knalla åt andra hållet. Det är ett stort sjukhus och ganska långt att gå när man är nyopererad och inte mår jättebra.
Hade iallafall en spypåse med mig och vi gick i sakta mak mot apoteket.
Det blev min tur och så visade det sig att de hade bara 1 av 2 mediciner jag skulle ha. Hon på apoteket kollade runt på apoteken i närheten hemma, men där fanns den inte.
Men på ett apotek här i Linköping fanns det och hon ringde dit och de ställde undan medicinen åt mig och ställde in på min mobil hur vi skulle åka dit.
Vi började gå tillbaka åt det håll vi kom ifrån och då känner jag hur efterrätten är på väg upp!
Det var inte mycket, men det kändes som om kroppen protesterade mot ansträngningen jag gjorde och både jag och gubben svor lite att han inte tagit en rullstol med sig till avdelningen så jag hade sluppit gå inom sjukhuset iallafall.
Men vi tog oss till bilen fortfarande i sakta mak och inget mer kom upp.
Hittade till apoteket, men naturligtvis var det en bit att gå där också. Och det var bara att ta det lugnt och försöka andas med vi väntade på vår tur.
Törstig som sjutton var jag också så gubben sprang in(sprang och sprang, haltade sig fram) på en affär och köpte 2 vattenflaskor till oss.
Sen började vi vår resa hem som gick utan konstigheter.
Skönt att komma hem var det för borta bra, men hemma bäst.
Kvällen kom och det var dags att sova.
La mig i sängen och kunde naturligtvis bara ligga på rygg.
Vaknade vid 3:30 och behövde gå upp på toaletten OCH kom inte upp ur sängen för det gjorde så ont.
Gubben ville ju hjälpa mig genom att dra upp mig och jag bara vrålade att det fick han inte göra. Snäll som han var föreslog han att jag skulle ta en av de där tabletterna jag fått när jag behövde och jag sa bara argt att jag hade ju tagit det jag fick ta just då.
På något konstigt sätt kom jag upp ur sängen, men på gubbens sida.
Vi har ju tagit reda på min farbrors fåtölj som man kan vicka ner och resten av natten sov jag i den plus i 14 dagar till.
Och i efterhand har jag kommit på att jag fick 3 tabletter som jag skulle ta i nödfall och detta var ett sånt tillfälle.
Samt det är tur att jag har en snäll och förstående man!
Gubben tyckte jag var väldigt röd runt magen när han hämtade mig och han klagade på det flera gånger. Jag tänkte mer på att de bökat så mycket så det var ju inte så konstigt.
Gubben hade jobbat natt och jag gick omkring och strosa lite. Började bli lite kissnödig, men jag tänkte jag går upp och kissar och sen duschar jag.
När jag kom utanför sovrumsdörren så kissade jag på mig.
Skämdes som en gris, grinade och väckte naturligtvis gubben som fick hjälpa mig och torka upp.
Då hade jag varit hemma nästan 14 dagar .Jag tog kontakt med min kontaktsköterska i Västerås och hon sa att jag inte skulle vara så orolig för detta för det kunde nog bli så pga operationen och det skulle gå tillbaka igen. Plus att hon skulle prata med någon på sjukhuset och höra om det stämde det hon sa. Samtidigt så hon att jag skulle höra av mig dagen efter eftersom jag hade fått lite feber och skulle jag få över 38 grader så skulle jag höra av mig till sjukhuset.
Dagen efter hade gubben tänkt jobba extra och var på väg att lägga sig och jag gick upp och tog febern för säkerhetsskull och jag hade en stund tidigare tagit mina värktabletter. Jag hade också skakat och frös konstigt, men tänkte inte så mycket på det.
Jag hade över 38 grader så jag sa till gubben du åker inte och jobbar imorgon om jag måste ringa sjukhuset.
Hade över 38 på morgonen också och ringde till sjukhuset. Min kontaktsköterska ringde upp en stund senare och jag fick en akuttid på kvinnokliniken till klockan 13.
Gubben och jag tyckte vi hade god tid på oss och bestämde att vi käkar ute innan vi åker till kliniken. Så vi strulade runt så vi fick bråttom och inte hann vi äta något.
Kom till kvinnokliniken och anmälde oss och fick sitta ner och vänta ett tag.
De ropade upp mig och jag fick lämna urinprov samt ett blodprov. De tyckte att jag var väldigt pigg och ganska vig för att vara opererad 14 dagar tidigare.
Vi fick sitta ner och vänta för att få träffa en läkare, fick komma in till henne och hon pratade med oss och undersökte mig.
Hon fick in någon liten lapp av någon sköterska, hon gick iväg för att prata med en kollega. Kom tillbaka och sa att hon inte fått tag i sin kollega och att hon på eget bevåg skulle lägga in mig på observation i åtminstone ett dygn.
Gubben och jag vi stirrade bara på varandra och fattade ingenting.
Kom till sköterskorna som tagit proverna och tittade på mig och sa du ser så pigg ut, men du är jättesjuk.
Vi fattade fortfarande ingenting, men det visade sig att min sänka var jättehög. Mätaren går visst till 200 och den hade gått ända upp i taket så hur mycket över 200 jag hade visste de inte.
Fick vänta en liten stund så kom det en annan sköterska som satte en kanyl i min arm och så visade den första sköterskan mig till avdelning 85 på sjukhuset där jag skulle åtminstone tillbringa ett dygn.
Hungrig var gubben och hungrig var jag och inga grejer eller mediciner hade jag med mig så gubben fick åka hem och hämta det åt mig.
När jag hade opererats i Linköping så fick jag sprutor som jag skulle ta varje kväll i 28 dagar och som jag hade ångest inför varje kväll det var dags. Som tur var så var gubben hemma de flesta kvällarna så jag behövde bara ta dem själv 3 eller 4 gånger och det var skönt så dessa sprutor var jag ju tvungen att ta. Och på sjukhuset hade de inte samma sprutsort som jag.
Han hade också med sig lite kläder och broderi så jag skulle ha något att syssla med.
Under tiden han var hem så fick jag lite mat(som tyvärr inte smakade så gott pga att mina smaklökar hade tagit semester, till och med vattnet hemma smakade pyton).
Jag fick också träffa en läkare som tittade på min mage och kliade sig lite i skallen. När han tittat färdigt så sa han att han trodde det var rosfeber(det var det) och skulle kolla upp vad han skulle ge för penicillin till mig(de hade också tagit blod från bägge armarna för att skicka på odling). När han hittat det så kom de in med en penicillinpåse som jag fick direkt i blodet. De tog också febern på mig med jämna mellanrum för att se att den höll sig i schack och jag fick även alvedon mot febern. Och febern var för hög under eftermiddagen och kvällen.
Denna dag/kväll var en av de finare som varit under sommaren så jag satt ute på balkongen nästan hela tiden så de fick komma och hämta mig där när det var någonting.
Och när gubben kommit med broderiet satt jag därute och broderade länge, länge och en sköterska hittade lyse som satt i balkongtaket så jag såg lite bättre.
Till slut var jag tvungen att gå och lägga mig. Runt midnatt fick jag min andra påse med penicillin.
Trots att de hade jättemycket att göra på avdelningen så var alla trevliga i personalen.
Om personalen i Linköping var trevlig så var personalen i Västerås ännu trevligare.
På morgonsidan fick jag tredje påsen penicillin och febern hade sjunkit så läkaren sa att jag kunde få åka hemåt på eftermiddagen, men fick jag feber igen så skulle jag höra av mig direkt till avdelningen och inte akuten.
Gubben kom och hämtade mig, vi tog ut medicinen och åkte hem.
Skönt att vara hemma igen.
När jag kom in på sjukhuset och sköterskan satte kanylen i armen så talade hon om för mig hur jag skulle ta mig upp från liggande ställning som skulle underlätta för mig. Jag provade det på sjukhuset och det fungerade bra så jag tänkte att nu måste jag kunna sova i min egen säng igen, men jag sov en natt till i fåtöljen utifall det inte skulle fungera och jag skulle behöva be gubben om hjälp och han behövde sova för han skulle jobba.
Men kvällen efter var det fredag och jag la mig i sängen och jag kom upp på det sätt hon visade och sen har jag sovit i min säng.
Penicillinet tog bra och jag blev bättre och bättre. Ni skulle ha sett mig, jag såg ut som en stor, uppsvullen ballong alldeles röd runt magen.
Jag blev mer och mer rörlig igen, men det gick inte så fort.
Och ingenting hörde jag från Linköping och ju mer jag tänkte på det så ville jag inte ha besked från dem vilket svar jag än skulle få så jag ringde min kontaktsköterska och sa det och hon skulle kolla upp det och fixa till att jag skulle få svar från dem.
Min sjukskrivningsperiod började också ta slut så jag var ju tvungen att få lite till så jag ringde Västerås igen och sa det.
För i pappren jag fått om operationen jag hade gjort så stod det att man inte fick börja styrketräna förrän efter 4 veckor och jag skulle ju börja jobba då och mitt jobb är ju lite som styrketräning fast med levande föremål.
Fick sjukintyget via nätet och trodde inte riktigt mina ögon när jag läste det för det stod sista september. Men samtidigt så tänkte jag läkaren vet ju vad jag jobbar med så han tar nog det säkra före det osäkra.
Gick några veckor till och till sist fick jag en kallelse till läkaren och gubben och jag åkte dit för att få besked.
Det var inte riktigt det beskedet vi ville ha tyvärr.
Cancern hade inte stannat i livmodern utan spridit sig till lymfkörtlar vid aortan och till körtlar vid höger sida på bäckenet.
Vid aortan hade de hittat 1/11 och vid bäckenet 1/10 så det var väldigt lite, men ändock.
Efter mötet med läkaren så fick vi information av en sköterska och så tog hon blodprov inför kommande cellgiftbehandlingar.
Läkaren träffade vi den 11 september, den 16 september fick jag åka till sjukhuset och fick en port inopererad där de har gett mig cellgifterna.
Jag fick bedövning och lugnade när de opererade in porten, men när de gjorde en sak så gjorde det ont och där var det svårt att bedöva. Jag fick också ha nålen kvar som de använt till den 18 september då det var dags för mig att få första cellgiftsbehandlingen.
Det var en nervös väntan inför onsdagen och ont hade jag där de satt in porten, men det är bara att härda ut.
Gubben hade tagit ledigt för att följa med mig på första behandlingen och det var skönt att ha honom med.
Kom till kvinnoklinikens dagvård och där var det en del damer som väntade. Vi fick komma in på salarna och leta efter våra namn och där var vår sängplats för dagen.
De sprutade rent med koksaltlösning och sen satte de dit den första påsen med cellgifter. Den påsen tog ungefär 3 timmar att droppa in i kroppen på mig. Sen om jag kommer ihåg rätt så körde de igenom nån koksaltlösning igen och sen satte de dit nästa cellgiftpåse som tog cirka en halvtimme.
Så allt som allt tog det cirka 4 timmar.
Under tiden man sitter där så finns det te, kaffe, saft, mackor och kakor att äta både för mig som patient och för den man har med sig.
Och supertrevlig personal naturligtvis!
En av biverkningarna av cellgifterna jag fick är att man kan tappa håret. Vilket gjorde att gubben och jag bestämde att på fredagen skulle han klippa av mig håret och så gjorde vi.
Jag fick en jättefin mössa av brorsan och sambo S som jag kunde använda och som jag använt ganska mycket.
Denna fredag fick jag också mycket kryp i kroppen och det gjorde liksom ont helt plötsligt på olika ställen samt att jag var väldigt rastlös och det är också en av biverkningarna man kan få.
Har också känt som jag går på kuddar under fötterna och det är en biverkning samt att det kan kännas konstigt i fingrarna vilket jag fick innan i vänster långfinger innan sista cellgiftsbehandlingen, men jag vet ju inte om det hör dit eller inte.
Exakt en vecka efter vi hade klippt mitt hår så ställde jag mig i duschen och då började mitt korta hår lossna så jag fick som katthår i ansiktet. Det var inte alls trevligt så när gubben kom hem från jobbet så rakade han av resten, men jag fick en stubb som jag fortfarande har kvar så helt skallig blev jag inte.
Mellan cellgiftbehandlingarna gick det 3 veckor så den 9 oktober var det dags för den andra.
Sköterskan talade om för oss att vid den andra behandlingen så kunde jag få en allergisk reaktion och det var väldigt vanligt.
Jaja, tänkte jag och sen tror jag att jag tog fram broderiet för att hålla på med något då det började snurra i mitt huvud och jag höll fast mig i sängen för att inte ramla ur den. Sköterskorna kom direkt med allergimedicin och sprutade in i blodet på mig via slangen. Stängde av cellgifterna en stund så det skulle lugna ner sig. Det hade gått cirka 10 minuter och jag hade tydligen blivit illröd i ansiktet och gubben hade sett det samtidigt som sköterskorna och jag försökte säga något, men tror inte jag fick fram något. Det var riktigt otäckt.
Och precis när de fixat med mig så var det en till som en allergireaktion och hon hade fått fler behandlingar än mig. Och det var visst ovanligt att det var fler som fick reaktioner nästan samtidigt.
Att gubben var med även denna gång berodde på att innan vi åkte till första behandlingen så hade han bestämt sig för att han skulle följa med mig på dessa, min älskade gubbe!
När vi var klara på sjukhuset så åkte vi till en frisörsalong som har specialiserat sig på peruker och mössor till de som av olika anledningar tappar hår. Jag fick en rekvisition där jag antingen kunde välja peruk eller mössor och jag valde mössor för jag kände att peruk var ingenting för mig. Så vi åkte dit och jag fick välja mössor. Vi var även tillbaka efter tredje behandlingen och valde några mössor till.
Var likadant efter denna behandling att jag inte kände något på onsdagen och torsdagen, men det blev kryp i kroppen och rastlöshet inte trevligt alls. Men en läkare hade skrivit ut lugnande som jag tog när det var som värst och så jag kunde sova.
Sjukskrivningen gick ju ut den 30 september och jag var ju tvungen att be om lite till och fick då ytterligare en smärre chock då han sjukskrivit mig till den 12 januari 2020. Fattade ingenting, men det är bara att gilla läget och idag vet jag att det kommer dröja ytterligare innan jag får/kan börja jobba igen.
Behandling nummer tre var den 30 oktober och den flöt på och jag broderade medan gubben kolla i mobilen.
I stort sett samma reaktion som de tidigare gångerna.
Mellan den tredje och fjärde cellgiftbehandlingen så fick jag åka till sjukhuset för att röntga mig så de skulle se om det skett någon förändring under behandlingens gång.
Det var samma visa denna gång att jag skulle dricka 1 liter vatten varje kvart 2 timmar innan röntgen. Jag fick köra själv med hade mågens nya flickvän R med mig som fick räcka mig vattnet när det var dags att dricka.
Sen kom då dagen för den sista behandlingen den 20 november. Det var en liten konstig känsla att åka dit och träffa personalen typ för sista gången, men allting har ett slut och i detta fall är det väl ganska skönt det också.
Fick träffa en läkare(inte samma som de andra gångerna, men lika trevlig) som undersökte mig och som berättade vad som skulle hända framöver.
Vi fick veta(vilket vi redan visste för de berättat det) att jag fått remiss till Universitetssjukhuset i Linköping för strålbehandling.
Jag var inte alls glad för det för jag tänkte på hur det hade varit i somras och hur bra det var i Västerås. Men han försäkrade mig att det var bra personal i Linköping och det gjorde även kuratorn.
Den 3 december var det dags att åka till Linköping för ett förberedande möte inför strålningen.
Jag lovar att det var inte roligt att åka dit för jag tänkte bara usch.
Gubben var med och vi var i god tid så vi letade upp patienthotellet där jag skulle bo(och där jag bor nu under behandlingarna) för att jag skulle slippa vara orolig för det.
Sen gick vi till receptionen vi Onologiska kliniken och anmälde oss. Gick ner till strålbehandlingen och satte oss i väntrummet.
Där fick vi se personal som hejade glatt på patienterna som satt där och även på oss som de aldrig sett. Läkaren kom och hämtade oss och hälsade glatt samt hon hade en kollega med sig som tyvärr fick springa därifrån ett par gånger. Hon berättade vad som skulle ske och vad som kunde hända med min kropp när jag fick strålbehandlingen och även hon undersökte mig.
När vi pratat klart med henne fick vi vänta en liten stund så kom det en röntgensköterska och hämtade mig för de skulle röntga magen på mig för att se vart det skulle göra strålbehandlingen sen.
Jag fick 3 prickar tatuerade, 1 på vardera höften och en på magen, och det är riktlinjer för var de ska ställa in strålningsmaskinen. Sen ritade de streck på utsidan på knäna och det är därför de ska veta hur jag låg vid denna röntgen när jag ska gå igenom strålningen.
Hemgång efter det och det kändes faktiskt lite lättare att behöva åka till Linköping.
Nu var det ju bara det där hur jag skulle ta mig till och från Linköping för jag trodde absolut inte att jag skulle få sjukresa. Pratade med kuratorn och hon sa att jag skulle ringa dagen före jag skulle åka och fick jag ingen sjukresa beviljad så skulle jag hänvisa till min kontaktsköterska i Västerås.
Jag ringde och fick sjukresa!
Det blev jag glad för.
Så den 12 december satte jag mig i sjukresetaxin, som bara var en halvtimme för sen(tur att jag sagt att jag skulle vara 1 timme tidigare än jag skulle så jag kom i väldigt god tid dit) och åkte nervöst till Linköping och min första strålbehandling.
Först fick jag lite information och sen tider för de kommande behandlingarna och tiden för fredagens behandling också.
Fick sitta ner en stund och så fick jag komma in i behandlingsrummet med röntgen- och strålningsmaskinen.
Jättetrevlig personal som får en att känna sig lugn och trygg.
Det värsta är att man ska ligga still i cirka 15 minuter och det är långa minuter.
Efter behandlingen på torsdagen så gick jag till patienthotellet och anmälde mig. Jag hade köpt med mig sallad till lunch(hotellet serverar inte lunch) som jag åt i rummet jag fått längst upp.
Tog en promenad och gick inte raka spåret till centrum utan lyckades gå ett helt kvarter åt fel håll innan jag vände och gick tillbaka. Gick in i en affär och köpte lite att äta på och gick tillbaka mot hotellet.
Tänkte att jag går denna väg upp så får jag se vart jag hamnar och hittar jag inte till hotellet så får jag gå tillbaka en bit där jag känner igen mig.
Och det var bara att den gatan jag gick på var ju den närmsta vägen till centrum för hotellet låg ju precis där.
Gick till matsalen och tog lite mackor till kvällsmat eftersom jag inte visste hur saker och ting fungerade. Och kvart över fem, halv sex kom det några tjejer att prata med och det har varit roligt.
Beställde sjukresa hem till fredagen till halv tio och den skulle komma tio i tio för jag hade behandlingen tio i åtta på morgonen, men jag fick komma in tio över åtta istället.
Gick upp och satte mig i entrén och väntade. Då ringde taxichauffören och talade om att han var 1 timme för sen och skulle inte komma förrän tio i elva. Det var ju bara att gilla läget och vänta.
När jag kom hem så satt jag bara och jag hade en jätteglad hund där som inte ville att jag skulle sätta ner honom på golvet.
Jag gjorde inte många knop då inte.
Beställde sjukresa till veckan då jag skulle vara borta måndag till fredag. På måndagen skulle jag få behandlingen halv fyra och hade då också sagt 1 timme tidigare och var på plats 2 timmar tidigare än jag behövde vara. Satt lugnt vid entrén 1 timme och gick och anmälde mig halv tre.
Gick ner till strålbehandlingen, tog fram virkningen och satt och planerade min tid och tänkte att kvart över tre går jag på toa. Då kommer de och hämtar mig så jag lämnar grejerna och springer och snabbkissar och sen in till behandlingen.
De väntade på en patient som var lite sen och då tog de mig före.
På tisdagen hade jag en tidig behandlingstid, på onsdagen var den klockan ett och efter det så fick jag träffa dietisten och det var väl bra och veta vad jag ska undvika att äta då magen kan komma i olag, men hon var inte rolig och jag ska träffa henne imorgon(23 december också).
På torsdag och fredag hade jag tidiga behandlingar och på fredagen åkte jag hem igen efteråt.
Då kom sjukresetaxin 10 minuter tidigare och hämtade mig och det gnäller jag inte över.
Men jag fick bara vara hemma till söndag morgon klockan fem i nio(taxin kom tio minuter före idag, har kommit senare och hämtat mig också)  för eftersom det är jul mitt i veckan och det är viktigt bl.a. för mig att få strålningen så tätt som möjligt fick jag åka hit idag söndag och åka hem imorgon och fira jul för att sen komma tillbaka den 27 december och stanna till den 28 december.
Idag skulle jag få min behandling tjugo i tolv och var ju förstås där i god tid och då kommer de och ropar upp mig klockan elva.
Jag har träffat lite folk här på hotellet som jag har pratat med på kvällarna och det har varit trevligt. En som jag pratat med i matsalen lite längre än de andra varit med fick sin sista behandling i fredags, en tjej som jag ikväll var ut och åt med får sin sista behandling imorgon. Den tredje tjejen kommer att vara kvar ungefär lika länge som mig följde jag med på bio i tisdags och såg filmen Jag kommer hem till jul med Peter Jöback. Tänkte lite som så att den är nog inte så bra, men jag följer med ändå och den var en bra film med ett budskap.
I torsdags var jag iväg på en blinddate med en tjej som är med i en grupp på Facebook. Hon jobbar på sjukhuset på ett kontor för en avdelning så vi bestämde träff vid sjukhusets tiger.
Vi tog varsin räkmacka och pratade om allt och inget sen följde jag henne till stan när hon gjorde ärenden och vi fortsatte prata. Vi skildes efter några timmar och vi hade haft det jättetrevligt och kommer att hålla kontakten.
Gubben och jag var iväg och pratade med kuratorn i Västerås när jag börjat behandlingen och det var nyttigt för oss båda två och hon har kommit vid varje behandlingstillfälle och pratat lite. Jag ska ringa henne vid tillfälle och tala om hur det går och hon hade rätt i att jag inte behövde vara orolig.
Vad som jag nu funderar på är vem som ska sjukskriva mig ett tag till eftersom jag är sjukskriven till den 12 januari 2020 och då är inte min behandling klar än. Jag har  fått åttonde behandlingen av tjugofem nu och kommer enligt mina uträkningar inte var klar förrän den 17 januari och biverkningarna kan komma efter att jag är klar med strålningen.
Jag har ställt frågan på strålbehandlingsavdelningen och sköterskan skulle ta reda på det. Jag tillhör kvinnokliniken i Västerås trots att jag blir strålad i Linköping så det är lite komplicerat.
Så nu har jag äntligen kommit för mig att skriva detta till er när jag sitter här på hotellrummet i Linköping.
Och jag är inte säker på att någon kommer att orka läsa all denna text som lite virrig emellanåt, men det är ju också ett sätt för mig att komma ihåg lite av resans gång.
Det har hänt lite annat också runt omkring som jag får ta och skriva om en annan gång när jag orkar och inte behöver sova för jag ska upp lite tidigt i morgon med.
Vad jag berätta mer är att när jag blir frisk kommer gubben att lägga sig på operationsbordet och operera sin onda, högra höft. När vi var till ortopeden så sa hon att han var en god kandidat för en operation, men eftersom vi sitter i den sits vi sitter i så skulle han få ringa direkt när vi får klartecken att jag är "frisk" och kan börja jobba igen.
TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA SÅ HÄR LÅNG TEXT!!!
GOD NATT OCH SOV GOTT!!!!

söndag 14 juli 2019

Tiden,

vart försvinner den egentligen?
Jag tycker att jag ingenting hinner, men samtidigt så gör jag väl en del iallafall.
Sist jag skrev var i maj och då skulle jag in och få en behandling mot mina besvär veckan efter.
För första gången i mitt 57-åriga liv blev jag sövd och allt gick bra med de gjorde.
Ett hopp var ju att det skulle stanna med detta, men samtidigt när jag började vakna så sa läkaren någonting om röntgen och operation.
Tankarna snurrade lite runt i huvudet vad det kunde vara för något, men samtidigt var jag ganska lugn.
Men särskilt lugn var jag inte då läkaren ringde(bad så mycket om ursäkt för att hon ringde och hade kallat in mig på samtal, men hon ville att det skulle gå fort nu)   31 maj och talade om för mig att jag hade förändringar i livmodern som inte var så bra och att jag skulle på röntgen så snart som möjligt.
När jag lagt på luren så kom första gråtattacken denna dag och jag ringde och störde gubben på hans frukostrast och meddelade vad läkaren sagt.
Han blev ju också chockad och talade direkt om för arbetskamraterna varför han såg ut som han gjorde.
Jag tog Älvas och mågens hundar(som just nu mestadels bor hos oss) och gick ut på en timmes promenad och försökte förstå vad som händer och sker(händer ju inte mig/oss).
Klockan hann bli lunchtid så ringer mobilen igen och denna gång är det från röntgen på närmaste sjukhuset som talar om att jag har en tid till måndag den 3 juni och fick instruktioner på att jag skulle fasta och dricka 1 liter vatten på 2 timmar innan röntgen.
Jag lovar att jag blev jätterädd då och storgrät igen.
Ringde gubben och störde honom på lunchen och han blev ännu mer chockad och ledsen. Han sa att han kanske skulle åka hemåt och hans arbetskamrater mer eller mindre skickade hem honom då och sa att vi skulle ta hand om varandra.
Jag hade bara panik och visste inte vart jag skulle ta vägen, men ringde en granne och frågade om hon var hemma än(visste att hon skulle börja jobba klockan 15).
Jo, hon var hemma och jag fick komma.
Satte mig i bilen och åkte till granne M och I och stortjöt och fick knappt fram vad det var.
Var skönt att få prata med någon just då och gubben var ju inte i närheten precis då heller.
Var där en stund och sen hörde gubben av sig och sa att han var på väg hem.
Tackade så mycket för att jag fått komma och störa dem och de tyckte inte alls att jag stört dem utan förstod mig fullt och fast. (Jag vet att vi får komma till dem när vi har det jobbigt och de får komma till oss, men de har fullt upp med sina barn som har olika bekymmer allihopa).
Hemma möttes gubben och jag och bara kramade varandra och sen satt vi och försökte smälta det hela.
Jag hade timmarna före allt detta lovat jobbet att jag skulle byta arbetstid på helgen för det fattades folk, men jag ringde till dem och sa att tyvärr orkade jag inte jobba helgen för jag hade fullt sjå och smälta allting och det förstod de också.
På lördagen var det planerat att gubben, Älva och mågen skulle åka och hämta grejer där Älva bott tidigare medan jag jobbade, men istället för jobbet så följde jag med för jag ville inte vara ensam.
Och tur var nog det för jag var verkligen nere i skoskaften. Några gånger så kom tårarna utan att jag kunde hejda dem.
Hela helgen gick som i chock för oss alla här hemma.
På måndagen var det då dags för röntgen och eftersom vi behöver alla pengar vi kan få in så fick jag åka ensam till sjukhuset för gubben behövde ju jobba.
Fastade från klockan 24 på söndagsnatten och drack sedan mitt vatten enligt order.
Kom in och de satte en kanyl i armen för att de skulle ge mig kontrastvätska under röntgen.
De såg att jag var orolig och rädd och frågade om jag var rädd för undersökningen, men den var jag inte rädd för utan det var ju svaret.efter röntgen.
Fick sitta en liten stund till och sen fick jag komma in och lägga mig på sängen.
Sköterskan förklarade hur allt skulle gå till och att jag skulle följa datorns röst på in- och utandning.
Körde mig i röntgenmaskinen en gång utan någon kontrastvätska i kroppen och sen kom hon in och gav mig kontrastvätskan i kanylen.
Körde in mig i maskinen igen och pumpade in kontrastvätskan i kroppen på mig.
Och vilken värme det blev en stund i buken!
Sen så var det klart och jag fick sitta en stund i väntrummet för att se att jag inte fick någon allergisk reaktion på vätskan.
Efter det var det bara att åka hem och vänta på svar.
Jag sjukskrev mig 2 dagar till(sammanlagt sjukskriven 5 dagar där).
Svar skulle jag få inom 1 till 2 veckor så jag var ganska lugn när det gått en vecka och jag ingenting hade hört.
Brukar ha min mobil på mig för att räkna steg, men aldrig ringsignalen på. Men nu var ringsignalen på hela tiden.
Den 17 maj jobbade jag och tänkte i mitt stilla sinne nu har det gått 14 dagar så så farligt kan det inte vara.
Då ringer min mobil och det står hemligt nummer, jag blir alldeles kall för det är såna nummer som sjukhusen har.
När jag skulle svara så gick inte det(det var fel i det mobila nätet just då, naturligtvis).
Mina arbetskamrater som visste att jag väntade på ett svar såg på mig hur rädd jag blev och jag irrade lite för på ett hemligt nummer kan man inte ringa tillbaka när man missat samtalet.
Då ringer jobbtelefonen och killen som svarar tittar sig lite förvirrad omkring för det var en person som frågade efter mig.
Det var en sköterska på länssjukhuset som ringt till gubben och fått numret till jobbet.
Jag hade fått en tid till Kvinnokliniken där och jag fick välja mellan 10 eller 11 den 18 maj(dagen efter alltså).
Jag blev ju rädd och förtvivlad igen och hon stackaren trodde att läkaren hunnit prata med mig och så var ju inte fallet.
Hon försökte lugna mig och i villervallan där så talade hon om vart jag skulle gå någonstans och det var väl tur för jag trodde det var närmaste sjukhuset jag skulle till, men det var ju till länssjukhuset jag skulle.
Ringde gubben direkt och han ringde till sin chef och tog ledigt.
Jag själv sjukskrev mig den dagen.
Så kom då domedagen och vi åkte in så vi var där i ganska god tid.
Fick träffa en trevlig sjuksköterska(som är en av mina kontaktsköterskor på sjukhuset nu) och en trevlig läkare med glimten i ögat fast det var något allvarligt han skulle prata om.
Han talade om att jag hade något som heter livmoderkroppscancer och som har en god prognos.
Vad som kommer att hända med mig är att livmodern och äggstockarna ska tas bort samt lymfkörtlar omkring och runt aortan. Sen var det något mer de skulle ta bort lite av för att kolla.
Att de tar bort körtlar och det andra är för att kolla om det har spridit sig. Har det gjort det så kommer det att bli cellgifter i höst.
Läkaren hade redan bokat tid utan att pratat med mig i Linköping den 9 juli för titthålsoperation.
Man blir ju lite rädd att allt går så fort när man vet hur sjukvården fungerar för övrigt ibland, men dessa sjukdomar har vårt län hög prioritet på så därför går det fort.
Universitetssjukhuset i Linköping är specialister och det opererar med en robot så läkaren hade bokat en sån tid för mig. 
Fick en pärm av sköterskan med lite uppgifter både på vad det innebar och kontaktuppgifter till länssjukhuset.
Nu var det bara att åka hem och vänta på kallelse från Linköping om tid när jag skulle vara där.
Operationen skulle ske när jag börjat min semester som jag började den 8 juli så hela semestern skulle jag vara sjukskriven + några veckor till samt att jag då tänkte ta ut min semester direkt på det.
Pratade med chefen om hur det låg till så nu har hon ännu mer bekymmer att fixa till allt så det blir bra.
Kallelsen kom och där stod det att de ville träffa mig den 8 juli för inskrivningsmöte, provtagning och undersökning och operationen ska ske den 24 juli med inskrivning 19:00 23 juli.
Det blev ju helt ändrade planer för oss alla så jag har semester nu och samma dag som jag skulle ha börjat jobba så kommer jag att opereras förhoppningsvis med titthål, men läkaren som vi träffade i Linköping såg lite fundersam ut så vi får väl se om jag vaknar upp med titthål eller ett större sår.
Läkaren i Linköping hörde ett blåsljud på mitt hjärta så i nästa vecka ska jag till länssjukhuset i nästa vecka och ta ett ultraljud på hjärtat.
Gubben tog ledigt och följde mig till Linköping och det blir nog den enda resan vi gjort tillsammans denna sommar.
Ekonomin är så dålig som den kan bli så han måste jobba allt han kan så han kan inte skjutsa ner mig den 23:e för han måste jobba då så det blir mågen som kommer att göra det.
Och jag räknar inte med något besök när jag ligger inne för det är för långt och dyrt att åka.
Han jobbar ännu kvar på firman som han har vikariat på, men kommer under några veckor vara utlånad till företaget han jobbade på förra sommaren, vilket innebär att han kommer att jobba 3 dagar mellan 6 och 18, ledig några dagar och jobba mellan 18 och 6 samt att när han kan så ska han jobba åt firman också.
Igår var han inne och jobbade mellan 6 och 18 och det hoppas jag märks i lönekuvertet nästa månad.
På mitt jobb är det mer eller mindre kaos då vi har en chef som inte gör det hon ska. De vikarier vi har fått har knappt fått intro och det de har fått har inte varit bra för vi har inte haft tid för vi har gått kort eller något sånt.
Hon går in och ändrar på schemat så det har fattats folk eller varit för många på vissa pass.
Klagomålen öser över henne och det bara rinner av henne och hon skiter i allt.
Facket är inblandat och vi ska skriva ner allt vi har och säga om henne och det hon gör och inte gör.
Hon är noga med att vi ska skicka sms till henne när vi är sjuka så det gör vi. Hon har svarat på de sms som jag har skickat när jag har varit förkyld och hemma, men på de två sista sms:en har hon inte svarat mig. Det första var när jag fick besked i maj och skrev då att jag skulle vara hemma över helgen + måndagen av personliga skäl. Att hon inte svarade på fredagen kan jag förstå eftersom det var en klämdag och då ser ju de flesta chefer till att de är lediga. Men måndagen kom och inget svar. Jag sjukskrev mig även tisdagen och onsdagen(skickade inget sms då för jag tänkte att jag skickar när jag jobbar igen) och inget svar kom på tisdagen, men på onsdagen så ringde hon för då hade hon fått lite panik då det fattades folk till helgen.
Jag berättade för henne vad det var och sa att jag hoppas på att jobba till helgen, men det skulle ju också bero lite på om jag fick något mer besked från läkaren.
Var då till läkaren den 18 maj och träffade chefen på jobbet någon dag efter och berättade att operation skulle ske den 9 juli och jag hade semester då och skulle vara sjukskriven minst 3 veckor efter + att jag ville ta min semester direkt då.
Hon antecknade vad jag sa och tyckte väl lite som mig då att det var lite bra att operationen skulle ske under semestern(skulle inte offra några semesterdagar, men vikarier fanns ju redan för mig då) och sen skulle hon kolla framåt. (Om hon nu kom ihåg det?)
Några dagar senare får jag kallelsen till Linköping där operationstiden står 24 juli. Hon är inte direkt någon människa jag vill prata med och eftersom jag sagt vad jag skulle göra för operation + att hon kanske skulle komma ihåg allt så skickade jag ett sms till henne där jag förklarade att operationen skulle ske då istället för den 9:e och att jag då har min semester som jag skulle ha.
Talar om för 2 arbetskamrater att jag skickat det och ber dem tala om det för henne. Hon svarar dem att hon sett det, men hon svarar inte på mitt sms.
Det går 1 vecka och hon har fortfarande inte svarat.
Facket var på jobbet samma dag som jag gick på semester och fackmänniskan sa att skicka ett mail till chefen och hennes chef om att jag inte fått något svar.
Hann inte göra det på fredagen innan jag gick och på måndagen kunde jag inte åka till jobbet eftersom jag var till Linköping så i torsdags på min semester var jag dit(då hade det gått 14 dagar)
så var jag dit och fick hjälp och komma på vad den högre chefen heter samt att kolla vad jag skrivit så det blev rätt.
Min arbetskollega som är teamsamordnare försökte ringa chefen för hon behövde prata med henne och till slut fick hon tag i henne.
De pratade om kollegans grej och sen sa chefen att hon fått ett mail av mig. Ja, sa kollegan, du kan få prata med henne för hon är här nu. Men chefen ville inte prata med mig.
Jag måste också skriva ihop ett brev som facket ska ha + att det är en slags skadeanmälan om hur jag mår/mådde innan jag gick på semestern p.g.a. mina funderingar på hur mina arbetskamrater mår, hur våra boenden ska få rätt omsorg under sommaren med vikarierna som inte kan/bryr sig/inte hunnit lära sig känna dem.
Våra boenden är speciella(som alla människor är), men våra kan inte framföra vad de tycker och tänker utan vi som känner ser på dem när de mår bra eller inte och det lär man sig inte på en pisskvart.
Det finns 2 stora problem till, men det orkar jag inte skriva om nu för det hjälper inte vad man än säger eller gör till dessa för det blir inte bättre för det.
När inte gubben jobbar borta så jobbar han här hemma istället och nu har veden hög prioritet . Den skulle varit färdig redan nu, men det har varit så mycket under våren med flytt av grannen och så mitt så det har hamnat långt ner.
Jag har hunnit handarbeta en del under denna period och jag har varit ute och gått ganska mycket med hundarna med tanke på operationen. Tror att det blir lättare att komma tillbaka om jag rört på mig ganska mycket nu innan.
Jag har målat fan på väggen många gånger under de här knappa 3 månaderna som gått och försöker hålla mig så lugn och sansad som möjligt, men inom mig är det mycket kaos.
En som också lider är gubben och som inte säger så mycket är ju han. Men ibland när jag säger något så hör jag på rösten att han blir ledsen.
Han har förresten varit in och röntgat sin högra höft så vi får se vad de säger om den.
Hoppas ni orkade läsa allt detta och gjorde ni inte det så har jag fått ur mig en del iallafall!
VAR RÄDDA OM VARANDRA FÖR MAN KAN ALDRIG SIA OM FRAMTIDEN!!!

lördag 18 maj 2019

Nu har det

visst gått lång tid igen, men lusten och tiden att skriva har inte riktigt infunnit sig.
Det har varit mycket på gång som vanligt och vad som tagit mycket av vår tid är att vår granne i mitten på april fick en lägenhet i ett servicehus nere på byn. Och han fick tillgång till lägenheten till första maj så det blev till att sätta igång och försöka börja hjälpa honom att packa sakerna han skulle ha med sig.
Vi var ner och tittade på två lägenheter med honom, den ena med kokvrå och två rum och den andra med kök och två rum.
Den första låg i samma trappuppgång som min pappa bodde i medan han levde och när jag kom in i den lägenheten så sa jag nej direkt. Grannen hade fått sol hela eftermiddagen och kokvrån var inte alls stor. Den andra lägenheten hade fönster åt två olika håll så det går att öppna korsdrag om det behövs och köket var stort och bra för där brukar han tillbringa mycket tid.
Hans särbo skulle varit med och tittat, men när hon kom till byn med tåget så hade hon lite tid på sig innan jag och grannen skulle hämta henne så hon gick en sväng och hade sån otur att hon ramla på nån sten eller sånt och for i backen. Fick hjälp av en man att åka till vårdcentralen på byn som inte tog emot henne eller inte ens kollade till henne, men mannen som hjälpt henne skjutsade henne till hennes hemstad och akuten där. (Bor ca 3 mil bort bara)
Det visade sig att hon brutit armen och samma arm som hon bröt för några/något år sedan. Hon kom helgen efter och var alldeles blåslagen i ansiktet också.
Men hon kämpade på och tillsammans med E så packade de några kartonger med porslin.
Hon blev opererad veckan efter och de var tvungna att ta en bit av höftbenet för att kunna fixa armen.
Hon var hemma någon vecka efter det och sen kom hon igen så E och hon packade lite annat.
Gubben och jag har också varit där och packat och sorterat och haft våra diskussioner med grannen om vad han får plats med och inte får plats med.
Tur att gubben har mer tålamod än mig just nu för det går hårt till i diskussionerna och jag får heta ett och annat som inte är så kul, men det är bara att vända ryggen till och räkna till 10 och fortsätta.
Förra helgen började vi flytta ner sakerna och i onsdags flyttade vi grannen. Och i lägenheten står det grejer överallt så han knappt kan röra sig.
Och nu är det bara frakta bort skräp och det som ska skänkas bort och sen städning kvar innan nyckeln lämnas till husägaren som uppför sig lite konstigt emellanåt.
När allt är borta ska E städa allting.
Jag/vi hade hoppats på att vi skulle vara klara denna helg, men det är alldeles för mycket grejer och en väldigt envis granne vi har att göra med.
Imorgon ska vi åka med ett lass till tippen iallafall och sen ska vi på en liten utflykt med grannen och särbon så han får skaffa sig lite nytt till lägenheten.
Jag har i några år gått och plågat mig själv med diverse krämpor utan att söka läkarhjälp för hoppet är ju alltid att saker och ting ska gå över av sig själv, men så är ju inte alltid fallet.
Så i förra veckan(tisdagen) så tröttnade jag och ringde och till min häpnad fick jag en tid till i måndags och då fick jag tid till behandling redan torsdag nästa vecka.
Ofta så hör man att det är lång väntetid och så går det så här fort för mig. Hoppas nu att det kommer att bli bättre på sikt för jag är trött på skiten.
Och när detta elände är över ska jag försöka vara duktig och ta itu med nästa problem jag har.
Det var faktiskt så illa med mitt mående i förra veckan så jag var hemma och sjuk i två dagar för jag orkade ingenting då. När jag var tillbaka på jobbet på fredagen var jag faktiskt piggare både fysiskt och psykiskt.
Det värsta är att gubben har väldigt ont i sitt ena ben nu och har svårt att ta sig fram emellanåt, men han är ju lika envis som mig och jobbar på för vi behöver ju alla pengar vi får in för de försvinner fortare än fan själv. (Fast i förra veckan var jag inte lika envis eftersom jag blev hemma i två dagar)
Idag fick gubben sovmorgon för han behövdes på jobbet ikväll så han tog sovmorgon i morse och vi var ner till grannes gamla hus och bar grejer innan lunch och sen åkte han till jobbet till 12 och är kvar där till 1 i natt. (Så det är bara 1 timme kvar nu)
E har gått sjukskriven ett tag nu och Älva har fortfarande inte fått någon ordning med sin ekonomiska situation.
Jag har broderat lite också, men inte så mycket som jag velat för den rätta lusten och orken har saknats.
Det var ganska vackert och varmt i april och början på maj var det som april-väder.
Det är skönt med uppehåll och sol, men det kommer alldeles för lite regn så det växer inte som det ska på åkrarna.
Hoppas att sommaren inte blir lika som förra med torka och bränder.
Nej, nu ska jag ta barnbarnen(hundarna) och gå och lägga mig.
GOD NATT OCH SOV GOTT MINA VÄNNER!!!



onsdag 13 mars 2019

Kan man verkligen

ha ångest över att man ska ha personalmöte innan det riktiga jobbet börjar?
Jag börjar 12 idag med 3 timmars personalmöte och jag ser inte fram emot det alls.
Det är 3 jobbiga timmar där det ska pratas och bestämmas i "vår" grupp först i 2 timmar och sen kommer "andra" gruppen och då går chefen igenom saker som gäller oss alla i 1 timme(och ibland har hon minne som en guldfisk och går igenom samma sak som hon gjort förra gången).
Efter denna timme slutar "vår" grupp personalmötet och "andra" gruppen fortsätter i 2 timmar med sitt.
En del av oss slutar då klockan 15 medan en annan del åker till jobbet och jobbar resten av eftermiddagen/kvällen.
Det är skönt att få åka hem efter ett sånt möte för skallen är ganska trött efter att ha suttit instängd i ett rum med dålig luft och försöka hålla tyst när man inte tycker som de andra och man vet att det inte är så stor idé att öppna munnen och säga något för det känns inte som de lyssnar på en.
Jag har inte haft den turen på ett tag nu att få åka hem för ingen annan har velat jobba efteråt och då har jag fått tagit det(förstås tillsammans med några andra)  samt att jag måste ju få ihop mina timmar som jag ska göra på 4 veckor.
Men jag tycker faktiskt att det är värre att jobba innan mötet för då är du tröttare på ett annat sätt när du sätter dig och nu hinner jag ladda lite innan jobbet.
Och förresten ju mer kvällar jag arbetar ju mer lön får jag.
Just nu är jag stressad över att det eventuellt kommer att bli bad för våra brukare och det är på onsdagsförmiddagar och jag kan inte bada av olika skäl, men jag vill inte skriva det på näsan på alla mina arbetskamrater om det. Och då undrar de ju varför jag alltid försöker smita undan det.
Det är något jag skulle behöva ta upp med chefen, men när jag inte riktigt litar på henne så är det också svårt.
Chefen har inte visat så stort intresse för oss och våra brukare förrän nu då chefen blivit tvungen när det saknats vikarier och chefen faktiskt har fått rycka in och jobba själv på golvet.
Hade chefen gjort detta från börjar som vår tidigare chef sa att chefen skulle göra så hade saker och ting nog varit mycket bättre.
Sen är det en sak till som ger mig lite ångest idag för det är en brukare som snart fyller år och jag är fadder så jag måste fixa presenter, något att äta, ta kontakt med föräldrar och den jag delar fadderskapet med drog på semester precis nu så jag har ingen att bolla idéer med.
Jag har egentligen inte så mycket energi över att göra det lilla extra mer än att göra det man ska på jobbet och här hemma.
Har alldeles för mycket oro inom mig för ekonomi och allting och har fullt sjå att hålla mig flytande utan att bryta ihop totalt.
Har absolut inte råd med att sjukskriva mig för nedstämdhet/ångest/utbrändhet.
Har absolut inte råd med att ta kontakt med sjukvården för att få hjälp med det jag skulle behöva ha hjälp med just nu.
Den som får höra mycket av mitt gnäll är ju gubben och han grunnar lika mycket som mig på ekonomi och allt.
Det är en himla tur att han har jobb just nu och tjänar pengar för annars hade vi kunnat stänga igen allting och tacka för oss.
I måndags och igår var det uppehåll och solsken så jag satt ute en stund båda dagarna, lite kallt blåste det men i lä var det skönt.
Idag så snöar det och ingen sol hitintills iallafall.
Nej, kanske göra något som att ge djuren mat och mig själv frukost eller om jag hoppar den och tar lunch vid halv elva-elva eftersom jag börjar 12.
Vad jag ska äta är en annan fråga, men något finns nog i frysen hoppas jag?
HA EN SÅ BRA ONSDAG NI KAN!!!

söndag 10 mars 2019

Jobbigt det är

att vara ensam(eller tillsammans med någon) och bara ha oro i skallen av olika orsaker och man inte kan bli av med obehaglighetskänslan man har i kroppen.
Så har jag det idag och det är inte alls uppmuntrande.
Har försökt säga något till gubben, men han kan ju inte förstå min känsla eftersom den sitter i mig och inte syns utanpå.
Det är min jobbarhelg igen och jag jobbade i både fredagsmorgon och kväll eftersom jag hade en dubbeltur då.
Igår lördag så jobbade jag mellan 7 och 16 tillsammans med fd arbetskamraten KE. Riktigt trevligt är det när hon rycker in ibland.
Och idag jobbar jag mellan 14 och 21 och det känns väldigt konstigt eftersom det är söndag och dessa turer har vi haft på veckorna förr, men det ska ju sparas och då sparas det tid på fel ställen kan jag tycka för detta drabbar våra boenden som inte kommer ut så mycket som de gjorde förr på helgerna.
Jobbar visst mellan 8 och 11 imorgon också.
Ledig 1 dag sen kör vi på onsdag till måndag.
Jaja, allting går.
Igår var gubben ute i skogen och körde ut det hans bror L sågat i skogen.
Han skjutsade också grannen till byn så han fick göra lite ärenden.
Vad han ägnade resten av tiden jag var på jobbet vet bara han.
Det blev häng vid köksbordet som vanligt när jag kom hem och sen prat med E en stund.
Några varv på en disktrasa blev också gjorda.
Idag hade jag som sagt sovmorgon, men vad är det egentligen?
Uppe var jag före 7 och gubben kom upp strax efter.
Frukost åt vi tillsammans idag och han började elda.
Djuren fick sin mat och gubben försvann till skogs vid halv nio.
Jag har sopat av köks- och hallgolv samt varit ute på promenad i en halvtimme med Älvas och Es hundar som är här hos oss på besök igen.
Borde göra något mer innan det är dags för mig att åka till jobbet och borde hitta på något att äta till lunch också.
Mat finns det en så länge, men mycket av det tar det tid att göra och den tiden har jag inte.
Snöat har det gjort, minusgrader som blev plusgrader och töväder för sen att snöa igen plus ge oss mer minusgrader. Solen skiner iallafall idag.
Nej, göra något än bara att sitta här och häcka...
HA EN FORTSATT SKÖN SÖNDAG!!!

torsdag 7 mars 2019

Förra måndagen så

fyllde jag år och eftersom ekonomin är så dålig så blev det inget firande mer än att vi bjöd svärföräldrarna på mat på söndagen då gubben fyllde år i januari och heller inte blev firad.
På måndagen åkte gubben iväg och jobbade, men kom hem efter halva dagen då han fick nattjobb istället för det var någon båt som skulle lastas av.
När han kom hem så skjutsade vi grannen så han fick handla lite och fikade lite hos honom.
Hemma igen så la sig gubben och försökte sova, men det gick inte så bra för honom.
Jag började laga mat åt oss efter en stund, men hann inte mer än att sätta på pastavatten innan de ringde från hans jobb och sa att båten var på väg.
Det blev att ta fram varsin matlåda och värma och sen gav han sig iväg.
Hemma blev jag själv och hade tråkigt.
Okej, det är inte första födelsedagskvällen som jag firar hemma själv och det är nog något jag får lära mig att göra för gubben måste ju ta alla chanser till att tjäna pengar.
Ska kanske göra mig själv en tjänst nästa år och se till att jag jobbar på min födelsedag så behöver jag iallafall inte vara helt ensam.
Gubben hade varit ganska trött framåt morgonsidan och då hade E ringt honom för någonting(han kunde inte sova) . De hade pratat i 1,5 timme och det hade hjälpt gubben att hålla sig vaken.
Han hade också trott att arbetskamraterna skulle komma och byta av honom vid 6, men de dök inte upp förrän till 7.
Det var en trött gubbe som kom hem, åt sin frukost och gick och la sig. Han sov nästan till 13.
Vi har försökt sälja vår buss ett tag och på tisdagskvällen så blev det såld till en som behövde något som han kunde lasta grejer i när de bygger sitt hus.
Tyvärr fick vi inte bara rena pengar för bussen utan en bil, Opel, en förstärkare till TV:n(som vi redan har) och lite kontanter.
Det var kontanterna vi skulle behöva mest av, men vi fick en bil som drar mindre bensin, billigare i skatt och försäkring. Och det får vi vara glada över.
På onsdagen startade jag min jobbperiod igen med att jobba kväll, torsdagen tog jag en dubbeltur, fredagen en förmiddag och sen lördag och söndag kväll + dubbeltur på måndagen.
Nu är jag inne på min tredje lediga dag och imorgon jobbar jag dubbeltur igen, sen lördag dag, söndag eftermiddag och måndag morgon.
Vad har jag gjort dessa dagar då?
Första dagen tvättade jag och hängde tvätt, sopade köksgolv och bara satt.
Andra dagen så tvättade jag lite till samt gjorde klart alla efterstygn på ett broderi så det ska nu bara tvättas och ramas in.
Tredje dagen som är idag har jag tagit reda på rentvätt, tvättat lite och burit ut komposthinken samt plåtburkar och lite plast.
Igår kväll lagade gubben och jag lite mat tillsammans sen gick han ner till grannen med en radio som han förhoppningsvis kan förstå så han kan lyssna på radio och cd-skivor.
Efter det gick han till sin bror L och hjälpte honom söka jobb.
Och här satt jag i min ensamhet i 1,5 timme. Jag som verkligen pratat med andra människor dessa dagar jag varit ledig.
Jag har pratat lite med Älva och E samt mycket med gubben i telefon, men ingen annan dessa dagar.
Så jag var ganska sur när gubben äntligen kom in. Jag hade tänkt att vi eventuellt skulle kunna fixa lite saker tillsammans innan sänggång, men icke sa Nicke!
Så sista timmen satt vi mitt emot varandra och sa ingenting.
Gubben gick och la sig och en stund senare gick jag och la mig. Han sov, tror jag iallafall.
I morse innan han åkte var han upp och sa hej då och gav mig en puss.
Sa något igår också att det är ingen idé att prata i telefon för då har vi inget att prata om när han kommer hem.
Så idag har han INTE ringt och jag har heller inte ringt!
Brukar vara jag som alltid ger mig när vi är osams och det känns inte riktigt som jag vill göra det denna gång.
Jag vet varför jag är grinig och tjurig!
Det är ekonomin som tär på mig och även på honom samt att jag och min kropp inte är riktigt överens om hur vi ska må.
Känner mig grinfärdig nästan hela tiden ibland för ingenting.
Och eftersom vi inte har något överflöd alls av pengar just nu så kommer jag ingenstans när jag är ledig för bensinen som finns behövs i bilen när jag ska åka till jobbet.
Så i 3 dagar har jag gått inom dessa fyra väggar och försökt göra något nytta för att få ordning på vårt stökiga hem, men varför eftersom ingen kommer och hälsar på oss heller.
Ikväll ska jag på styrelsemöte så då går även denna kväll bort från sällskap med gubben och göra något med honom här hemma.
Och inte kan jag gråta heller för då svider ögonen som bara den och jag ser ingenting😭
Okej, om hundra år är väl allting glömt och förlåtet?
Tack för att ni eventuellt kom er igenom allt gnäll!💓
HA DET BRA ALLIHOPA!!!

måndag 18 februari 2019

Sitter just nu

och är irriterad över mig själv 😡
Vi har det inte så gott ekonomiskt just nu och det känns och märks på alla vis.
Gubben fick en ny mobil i ett erbjudande som inte gick att motstå och jag brukar inte känna avundsjuka när någon(läs gubben) får något nytt, men idag så kände jag det.
Men det beror på att jag skulle behöva nya byxor och eventuellt nya skor och det finns det inga pengar till.
Vi har ju varit alldeles för snälla mot några och vi betalar det med att snåla med allt vi har medan dessa inte håller i de stackars pengar de har utan går på bio bara för att det går en film som man absolut vill se.
Medan gubben och jag sitter och glor på varandra och funderar på vad vi ska spara in på mer.
Jobbar gör vi båda två och pengarna försvinner lika fort som de kommer in på lönekontot.
Förra veckan hade vi ju en akututryckning och jag var ledig/sjuk på tisdagen.
Trodde att gubben och jag då skulle få en extra kväll tillsammans, men ack vad vi bedrog oss!
Han fick jobba över och kom inte hem förrän efter 22 på kvällen. Jag hoppas att det visar sig i lönekuvertet.
Jag fick göra en lite mindre utryckning och hämta medicin på ett kvällsöppet apotek och leverera till personen som behövde få medicinen dagen efter.
På onsdagen jobbade jag från 12 med personalmöte först och sen jobb fram till 20.
Torsdagen var jag ledig igen, men orken att göra så mycket fanns inte.
Sen var det bara att skärpa till sig och jobba fredag kväll mellan 15 och 20, lördag och söndag mellan 14 och 21.
Mycket kvällar blir det och lite umgänge med familjen, men det är kvällar och helger jag tjänar mest pengar.
Gubben har fått igång skogsmaskinen så han har varit ute i skogen några vändor under helgen.
Igår var han och E till E:s mamma med en tvättmaskin som hon köpt billigt av oss.
Idag har jag varit ledig, men naturligtvis fanns det måsten att göra(får skylla mig själv då jag har lovat) som att skjutsa grannen till tandläkaren på eftermiddagen. Ska göra om resan på onsdag förmiddag då han ska på återbesök.
Älva kom på besök vid lunch(skjutsades av E) så hon och jag käkade lunch tillsammans.
Och nu har jag fått ännu mer dåligt samvete 😕
Gubben har både lagat maten och diskat medan jag suttit på ändan och känt mig grinig.
Samt att han nu tänker göra ordning te till mig.
Han är på tok för snäll för sitt eget bästa 😍
Bäst jag skärper till mig och är lite trevlig mot honom.
HA EN FORTSATT TREVLIG MÅNDAGSKVÄLL!!!

tisdag 12 februari 2019

Ja, nog vet jag/vi

att vi lever!
Igår kväll blev det utryckning för att kolla upp en väldigt viktig sak och det blev en lång natt för mig då jag fick(ville) följa med till lasarettet för samtal.
Vi har 2 personer i vår närhet som inte mår psykiskt bra och en av dem behövde hjälp igår.
Gubben åkte hem och försökte sova, men det gick inge vidare för honom så det blir en trött dag för honom.
Han klev ur sängen som vanligt vid halv sex och jobbar till fyra i eftermiddag.
Jag skulle ha jobbat dubbeltur idag, men fick snabb sjukskriva mig igår kväll och jag vet att de har ett helvete på jobbet just nu när det inte finns några vikarier.
Men personen ifråga som inte mådde bra igår gick faktiskt före mitt jobb.
Jag fick lägga mig i sängen klockan fyra.
Har lyckats sova till åtta-snåret iallafall, men det kommer inte att bli många knop gjorda idag för mig.Så
Gubben och jag känner oss ganska hjälplösa när personerna mår så här dåligt och vi försöker verkligen finnas till hands, men lätt är det inte då de inte riktigt vet eller hur de ska ta emot hjälp från oss eller andra.
Och inte blir det bättre när jag har som jag har det på jobbet med en chef som säger att hon ska vara tillgänglig hela helgen och sen är hon inte det och vi verkligen behöver ha tag i henne i ett verkligt viktigt ärende. Hela stället kokar av ilska för hur hon sköter sitt jobb och imorgon ska vi ha personalmöte och det kommer inte bli ett roligt möte det känner jag på mig.
Jag hoppas bara att jag håller mig i skinnet och är saklig när jag säger det jag känner och tänker om situationen på jobbet.
Och hoppas på att jag får fram några ord också och inte bara blir mesig.
Så om jag är riktigt ärlig så mår inte jag heller så bra psykiskt, men försöker bita ihop och hoppas att jag kan göra det en bra stund till.
Även gubben mår dåligt misstänker jag, men han säger inte så mycket om det.
Sen något som jag vet att vi båda oroar oss för och det är att våra pengar ska räcka till så vi kan betala allt som ska betalas varje månad.
Lilla vovven är tillbaka hos oss igen för det gick inte hemma hos matte just nu.
Snön som vi har fått håller på att smälta bort och har det har blivit väldigt halt att gå ute.
Solen har börjat lysa mer och mer och det är synd att det inte lite mer snö för det är väldigt vackert med snö och sol.
Ska försöka göra lite nytta idag, men jag ska mest av allt ta det lugnt och förhoppningsvis handarbeta lite också för det är lugnande om man inte gör fel.
HA EN FORTSATT SKÖN TISDAG!!!

torsdag 7 februari 2019

Torsdag är det idag

och jag är ledig denna dag.
I tisdags när jag var ledig så bar jag in veden som gubben plockat på pall på lördagen. Det tog mig 2 timmar att få in den.
Sen väntade jag på sotaren och som jag lyckades missa helt. Han är duktig på att smyga.
Fick inte så mycket gjort resten av den dagen mer än att jag lagade mat så det skulle bara vara för gubben och E att sätta sig vid dukat bord och äta så de kunde åka till sågen och fixa med den trasiga bilen.
Fick diska efter också eftersom de försvann till sågen.
Gjorde väl några efterstygn, men tyvärr inte så många som jag hade önskat.
Eldade gjorde jag förstås också när jag hade förstått att sotaren varit här.
Igår morse klev gubben upp 10 minuter tidigare så han skulle hinna tända i vedpannan innan han åkte till jobbet.
Sen fick jag hålla igång det tills jag åkte och jobbade själv på eftermiddagen mellan 14:30 och 21.
11-14 minusgrader var det då och nu är det runt 0 och det har kommit ner lite mer snö.
Lite duktig var jag innan jobbet igår för jag tog reda på lite rentvätt som låg.
Igår var gubben och E och höll på med bilen igen och sen var gubben ner till grannen en sväng och kollade läget.
Igår fick jag köra den andra lånebilen som vi har . Det är svåger L:s eller hans son M:s bil vi har fått låna just nu. Vi har ju även grannens bil som lånebil och i den har fläkten sagt upp sig igen.
Idag är jag som sagt ledig och lyckades ligga kvar i sängen till 7.
Har varit uppe sen dess och behövde inte tända i pannan för det gjorde gubben i morse också.
Jag har inte kommit igång och göra någonting vettigt än mer än att ha träffat en bilskrotare som hämtade vår Renault som pajade i höstas.
Gubben hade tänkt kolla felet på den, men konstaterade att tiden inte räcker till så det var lika bra att skicka den på skrot.
Har pratat med gubben i mobilen i 2 timmar och 45 minuter. Rekordet vi har är 4 timmar tror jag. Kan ju tycka att vi pratar mycket i mobilen, men det är ungefär då vi hinner prata med varandra.
Lite tomt är det här hemma för den lilla vovven fick åka till Älva i måndagskväll och har inte kommit tillbaka än(och det kanske han inte gör heller?).
Skulle behöva göra något nyttigt som märks här hemma tills gubben kommer hem, men egentligen skulle jag vilja gå och sova resten av dygnet.
HA EN FORTSATT SKÖN TORSDAG!!!

måndag 4 februari 2019

Ja, nog är det

7-års olycka när man har sönder en spegel. 😢
Idag åkte E från Älva till sitt jobb med sin bil. Vid lunchtid small det till i bilen och ett däck gick sönder samt nån fjäder(den som orsakade att däcket gick sönder).
Gubben som jobbade extra igår mellan 6 och 18 för det behövdes folk på företaget som han jobbade på i somras fick en lika lång dag idag, men nu för företaget som han jobbar på sen i höstas.
Han började till 7 och skulle sluta 16, men det blev extra körning där så han jobbade till 19-tiden.
Då åkte han till en mack och hyrde en bilsläpkärra och drog ner till E där de har lastat bilen och är nu på väg hem.
Klockan är 21:40(precis när jag skriver detta) så det blir är lång dag för gubben idag också.
Han och jag skulle ha hjälpts åt att ta in ved, men det blir jag som får göra det imorgon då jag är ledig.
Jag har jobbat mellan 8 och 11 idag och när jag kom hem började jag elda igen(eldade innan jag for till jobbet i morse).
Har tvättat en maskin med handdukar och tagit reda på rena sängkläder.
Hade väl tänkt försöka göra mer när jag nu blev ensam extra länge, men latheten tog över.
En ska gjorde jag iallafall och det var att skotta av trappan på baksidan och sen en gång till kojan.
Jag var hemma före gubben igår eftersom jag jobbade mellan 8 och 16 så jag skottade en gång från grinden och in till huset och sen en gång till kaninerna.
Har vi inte haft mycket snö tidigare i vinter så kom den natten mellan lördag och söndag + söndag förmiddag.
Och det var inte lite snö som kom.
Sådär såg det ut när jag kom hem igår eftermiddag
Men jag ska inte klaga för jag tycker om snö och det är bra för grundvattnet också som vi så väl behöver.
Jag fick skotta en liten gång till Älvas och E:s lilla vovve som för tillfället(eller för alltid) bor hos oss. Han är så liten och snön är mycket högre än honom.
Fick ett ryck i väntan på att gubben och E ska dyka upp så jag gjorde makaronipudding som vi ska äta när de kommer hem.
Det får bli en sen middag idag, men mat tror jag vi behöver innan sängen.
Om inte annat så är nog gubben lite hungrig.
Mycket handarbete har det inte blivit gjort under helgen eller idag, men det kommer dagar då det kommer bli mer av det.
Katterna som vi tagit hand om kommer fram mer och mer, men den ena har inte vågat sig riktig ner än när vi är vakna.
Kanske gå och elda lite i vedpannan igen för imorgon förmiddag får jag inte elda förrän sotaren varit här.
GOD NATT OCH SOV GOTT NÄR DET ÄR DAGS FÖR SÄNGEN!!!

fredag 1 februari 2019

Idag är det första februari

och gubben jobbar som vanligt och jag ska strax göra mig i ordning till att åka och jobba.
Jobbade förra helgen, jobbar denna helg och några helger till efter det.
Har själv gjort schemat och det känns sådär, men jag får ju helg OB och det behöver vi verkligen ha här hemma.
Februari kommer att bli ytterligare en fattig månad där vi får vända på alla slantar vi har, men vi börjar bli vana nu.
Älva har nu flyttat närmare oss och det känns bra för det är inte lika långt att åka när det blir något väldigt akut.
E ska ju bo kvar här, men just nu har han tillbringat dagarna/kvällarna där och hjälpt henne att komma på plats.
E råkade ha sönder en spegel i höstas och det är nästan så vi tror att han har drabbats av 7-års olycka.
Han har skurit sig i fingrar ett antal gånger, senast i onsdagskväll och det var ganska illa då. Sen ramlade han ju och slog sig i huvudet efter nyår så han vart sjukskriven några veckor. Han hann jobba några dagar nu iallafall.
Katterna vi tagit hand om börjar komma fram mer och mer nu och den vita katten dyker upp här nere rätt vad det är när vi sitter i köket. Den andra är fortfarande lite skygg när vi kommer.
Nej, duschen nu och snart till jobbet fara.
HA EN FORTSATT SKÖN FREDAG!!!

torsdag 24 januari 2019

Det är snart

slut på januarimånad och det har varit en ganska fattig månad och februari lär nog bli lika så.
Och då går gubben och jag och gör eventuellt något dumt?
Har skaffat varsin ny bärbar dator!
Vi hade behovet av varsin ny, gubbens slutade fungera för några månader sen och min fungerar så där och den är snart 7 år gammal för jag fick den när jag fyllde 50 år. Och den är välanvänd.
Använder datorn kanske inte lika mycket som förr, men att skriva här på bloggen och betala räkningar tycker jag känns bättre än med mobilen.
Det bästa med en ny dator är ju att ljudet fungerar nu och att vi kan titta på filmer på dem.
Så nu har jag premiärskrivit bloggen med nya datorn och ska leta mig mot sängen nu för klockan är mycket nu känns det som.
GOD NATT OCH SOV GOTT ALLA MINA VÄNNER!!!

onsdag 16 januari 2019

Vad skönt med

semester tänkte jag den veckan jag bara jobbar måndag, onsdag och fredag.
Jag tar dessa dagar och så försöker jag göra allt det där som jag skulle gjort innan jul.
Slutar jobba fredag vid lunch och åker hem och börjar ladda för min semestervecka.
På lördagen åker jag och gubben tillsammans med hans föräldrar och hälsar på en faster som fyllt 95 år.
Träffade en kusin med make till gubben och jag tror att jag har träffat henne en gång tidigare.
En trevlig stund hade vi där innan vi for hemåt.
Började känna mig lite konstig i kroppen så jag tog febern när jag kom hem.
Kan ju inte påstå att det var så kul för termometern visade på över 39 grader.
Frös gjorde jag fast vi eldade.
En väldigt seg söndag blev det och gubben var duktig och tog in ved.
Sen började han känna sig konstig och naturligtvis hade han feber.
Resten av söndagen blev en lugn dag.
Lugn och lugn när man har Älva och E hemma och de inte kan riktigt uppföra sig ordentligt mot varandra eller lite att Älva inte vill lyssna på vad E säger. Bök ett tag blev det.
Älva kommer att flytta från stället mitt ute i ingenstans till en lägenhet i min arbetarkommun och det kommer att bli skönt att få henne lite närmare och nu bara hoppas på att hon drar in pengar själv så E kan få behålla i sina pengar själv.
Vi behöver det!
På måndagsmorgonen tog jag kontakt med chefen och talade om att jag var sjuk och ville byta semester mot sjuk och det gjorde hon åt mig både för måndagen och idag onsdag så får vi se hur fredagen blir.
Det är mest feber jag har haft med lite hosta eller hostade gjorde jag fredag/lördag så jag hade ont i hela kroppen.
Det värsta är att gubben fortfarande är dålig och har jobbat dessa dagar med feber i kroppen. Vi har inte råd med sjukskrivningar samt att han har snöjour denna vecka.
Hade jag inte tagit semester denna vecka med vikarie insatt så hade jag nog åkt och jobbat jag med.
Och inte får vi sova i samma sovrum gubben och jag just nu.
Vi fick in en sjuk liten vovve som ska hållas i karantän några veckor för att skydda den andra hunden från smitta så jag sover i ett sovrum med honom och sen helt plötsligt fick vi in den äldre vovven av någon anledning och gubben har honom i vårt sovrum.
Jaja, vi är på tok för snälla men vi älskar ju djur och vill deras bästa.
Kom lite snö i söndags och gubben höll på bli inringd på snöjour, men han hade inte börjat än så han ringde sin kollega som åkte och plogade klockan 3 på natten(gubben fick reda på tiden innan vi gick och la oss så därför kunde han rätta till felet).
Det har varit uppehåll några dagar och solen har tittat fram samt att det har varit minusgrader. Inte många, men ändå.
Idag var det runt 13 minus när gubben klev upp och det har varit grått. Och lite snö kommer ner nu så vi får se om gubben får ut och ploga i natt.
Förresten så blev han 1 år äldre igår, men det blev inget stort firande eftersom inga pengar finns.
Han bjöd på smörgåstårta på jobbet och här hemma fixade E maten som var det som fanns hemma.
Hade ju inte råd att köpa något åt honom så jag snabb broderade ett hjärta till honom. Gjorde det på ca 4 timmar och hann precis klart till han kom hem. Nu ska vi bara hitta en liten ram också.
Jag vet inte riktigt vad gubben och jag håller på med, men nu i dagarna 3 har vi talat med varandra i telefon mellan 2 och 4 timmar. Om allt och inget så när han kommer hem har vi inte mycket att säga till varandra.
Älva har lyckats dra på sig eventuellt vår förkylning och blir naturligtvis mycket sämre än oss och har svårt att både tala och äta just nu.
Nej, gå upp till det som ska bli mitt hobbyrum och försöka fixa till det.
Ska nog sopa av köksgolvet först.
HA EN FORTSATT SKÖN ONSDAG!!!

tisdag 8 januari 2019

I söndagskväll

fick vi ge oss iväg på en akutresa till ett sjukhus 2 timmar hemifrån.
E hade ramlat/halkat och slagit i huvudet så Älva och hennes kompis ringde efter ambulans. Han hade spytt jättemycket.
När vi kom fram hade han varit inne på röntgen där de både kollat skallen och hans ena knä.
De kunde ingenting hitta som tur var och han hade fått en lätt hjärnskakning och blev sjukskriven i 3 veckor.
Skjutsade honom och Älva till hennes bostad och sen tog vi oss själva hemåt.
Var tvungna att stanna och fika lite på ett öppet med stort M innan vi kunde fortsätta hemåt eftersom vi blev väldigt trötta.
Släckte lampan här hemma halv två och halv sex ringde väckarklockan för det var dags för arbete för oss båda två.
Gubben började sju och jobbade till sexton och jag började åtta och jobbade till tjugo, med fyra timmars rast mellan arbetspassen.
På rasten sov jag en stund.
I natt kom det snö och det har kommit lite nu på förmiddagen också.
Gubben jobbar och jag ska snart göra mig i ordning för att åka. Jobbar mellan femton och tjugo ikväll.
Förresten så lånar vi grannes KG:s bil och den kan man inte tanka full för det är något fel på någon slang så tror ni inte att vi fick bensinstopp på vägen dit i söndagskväll!
Som tur var så hade gubben stoppat i en bensindunk i bilen så det räckte till närmaste mack.
HA EN FORTSATT TREVLIG TISDAG!!!

söndag 6 januari 2019

Hade stora planer

inför jul ifjol.
Jag skulle städa hela huset med hjälp av gubben och E(som skulle skura kökstaket).
Alla fönster skulle vara putsade så de sken och våra juldukar skulle ligga på sina ställen och visa att detta var ett rent hus.
Tomtarna skulle fått komma ur sina vrån och blivit utställda på sina platser.
OCH naturligtvis blev det inte alls så.
Jultavlorna jag har broderat kom upp på väggarna, men inte till första advent(om jag minns rätt).
Några tomtar blev utställda i köket och hallen medan resterade tomtar hamnade på två olika ställen. Det ena var i rummet innanför köket där de står på 2 småbord med julduk under och det andra stället är precis ovanför trappen där det är tomtar som mamma och pappa hade och som min bror inte vill ha.
Idag har jag plockat undan de juldukar vi har som var rena, men som vi aldrig fick ut någonstans.
Dammsugaren har vi nog inte motionerat på evigheter känns det som, men sopborsten har jag använt iallafall i köket där E:s lilla gulliga ökenråtta sprider spån över hela golvet när han är riktigt i farten.
Fast det är kanske lite tur att vi inte la ner en massa energi på att städa för vi har inte haft en enda gäst här i julhelgen eller nyårshelgen eller inga helger på länge heller.
Julhelgen var vi ju borta och firade med Älva, E och hennes kompis och nyår satt vi hemma och glodde på varandra.
Börjar bli en riktigt bitter kärringen och jag förstår inte hur gubben ska stå ut.
Just nu har vi bilproblem också.
E:s bil står på verkstan och är väl nästan klar för att användas(ska besiktas och betalas förstås) och min bil fick körförbud sista december så vi väntar på att verkstan ska ta den sen. Vi måste byta framruta på den också för det har kommit en spricka mitt i synfältet och det får man ju inte ha.
Och den röda Volvon låter som sjutton i framvagnen så vi håller tummarna att den håller ett tag till.
Förra veckan lånade vi svärmors bil för vi saknade en bil, men den fick vi lämna ifrån oss igår då gubbens brorsson V måste ha den då han ska åka till högskolan och börja plugga efter lovet igen. Hans bil ska gubbens bror U laga under veckan om han får grejer till den.
Gubben var till sågen med grannes bil och lyckades få fläkten i den att fungera igen så nästa vecka ska vi låna den. (Grannen ska inte köra bil mer nu, tyvärr)
Hade ju hoppats på att den ekonomiska biten skulle se bättre ut nu efter åtgärden vi gjorde innan jul, men det gör den ju inte förstås.
Gubben och jag har på tok för svårt att säga nej och när vi gör det så är det nästan som det är vårt fel att vi säger nej fast vi inte har resurser till allt som ska/måste göras.
Igår var jag sugen på utemat, men det blev inget sånt utan gubben lagade mat hemma som blev betydligt billigare medan våra ungdomar kan åka flera mil bara för en pizza och dumkalla oss när vi klagar.
Och vi som inte anser att vi har råd att åka iväg någonstans för att hälsa på någon av våra eventuella vänner vi har kvar för bensinen vi har i bilarna ska räcka till våra jobb.
Det skulle varit skönt med lite snö som gjorde dagarna lite ljusare, men den lyser med sin frånvaro och gräsmattorna är gröna.
Inte för att jag vet om någon orkar läsa mitt gnäll, men är det någon som gjort det så ber jag om ursäkt för gnället och samtidigt glad att någon vill läsa det jag skriver.
HA EN FORTSATT TREVLIG TRETTONDAG!!!

tisdag 1 januari 2019

En positiv sak

eller kanske flera, men det är detta jag kommer att berätta.
Jag och gubben firade 30-årig bröllopsdag i somras och då "tvingade" jag honom till att lägga till mitt efternamn så nu har vi båda två dubbla efternamn.
Men jag fick också byta för mitt efternamn som jag hade som ogift och som jag behöll när vi gifte oss var tydligen bara ett mellannamn och då fick gubben inte ta det. Så jag ansökte om nytt efternamn och då gick det hur bra som helst för honom att byta.
Jag har handarbetat en hel del också och istället för julblomma till släkten så kom vi på att jag skulle virka grytlappar till dem.
Det blev 12 grytlappar för att det skulle bli 2 till varje som fick(man måste ju ha par av dem) plus att jag virkat 4 stycken tidigare, ett par till ett lotteri och ett par blev födelsedagspresent åt svåger U.
3 stycken fick disktrasor istället för jag hann inte mer.
Gubben hjälpte mig fästa trådarna på grytlapparna dagen före julafton.
Till i år ska vi hitta på något annat, men ska börja lite tidigare så det inte blir så jäktigt på slutet.
HA EN FORTSATT SKÖN 1 JANUARI 2019!!!