söndag 14 juli 2019

Tiden,

vart försvinner den egentligen?
Jag tycker att jag ingenting hinner, men samtidigt så gör jag väl en del iallafall.
Sist jag skrev var i maj och då skulle jag in och få en behandling mot mina besvär veckan efter.
För första gången i mitt 57-åriga liv blev jag sövd och allt gick bra med de gjorde.
Ett hopp var ju att det skulle stanna med detta, men samtidigt när jag började vakna så sa läkaren någonting om röntgen och operation.
Tankarna snurrade lite runt i huvudet vad det kunde vara för något, men samtidigt var jag ganska lugn.
Men särskilt lugn var jag inte då läkaren ringde(bad så mycket om ursäkt för att hon ringde och hade kallat in mig på samtal, men hon ville att det skulle gå fort nu)   31 maj och talade om för mig att jag hade förändringar i livmodern som inte var så bra och att jag skulle på röntgen så snart som möjligt.
När jag lagt på luren så kom första gråtattacken denna dag och jag ringde och störde gubben på hans frukostrast och meddelade vad läkaren sagt.
Han blev ju också chockad och talade direkt om för arbetskamraterna varför han såg ut som han gjorde.
Jag tog Älvas och mågens hundar(som just nu mestadels bor hos oss) och gick ut på en timmes promenad och försökte förstå vad som händer och sker(händer ju inte mig/oss).
Klockan hann bli lunchtid så ringer mobilen igen och denna gång är det från röntgen på närmaste sjukhuset som talar om att jag har en tid till måndag den 3 juni och fick instruktioner på att jag skulle fasta och dricka 1 liter vatten på 2 timmar innan röntgen.
Jag lovar att jag blev jätterädd då och storgrät igen.
Ringde gubben och störde honom på lunchen och han blev ännu mer chockad och ledsen. Han sa att han kanske skulle åka hemåt och hans arbetskamrater mer eller mindre skickade hem honom då och sa att vi skulle ta hand om varandra.
Jag hade bara panik och visste inte vart jag skulle ta vägen, men ringde en granne och frågade om hon var hemma än(visste att hon skulle börja jobba klockan 15).
Jo, hon var hemma och jag fick komma.
Satte mig i bilen och åkte till granne M och I och stortjöt och fick knappt fram vad det var.
Var skönt att få prata med någon just då och gubben var ju inte i närheten precis då heller.
Var där en stund och sen hörde gubben av sig och sa att han var på väg hem.
Tackade så mycket för att jag fått komma och störa dem och de tyckte inte alls att jag stört dem utan förstod mig fullt och fast. (Jag vet att vi får komma till dem när vi har det jobbigt och de får komma till oss, men de har fullt upp med sina barn som har olika bekymmer allihopa).
Hemma möttes gubben och jag och bara kramade varandra och sen satt vi och försökte smälta det hela.
Jag hade timmarna före allt detta lovat jobbet att jag skulle byta arbetstid på helgen för det fattades folk, men jag ringde till dem och sa att tyvärr orkade jag inte jobba helgen för jag hade fullt sjå och smälta allting och det förstod de också.
På lördagen var det planerat att gubben, Älva och mågen skulle åka och hämta grejer där Älva bott tidigare medan jag jobbade, men istället för jobbet så följde jag med för jag ville inte vara ensam.
Och tur var nog det för jag var verkligen nere i skoskaften. Några gånger så kom tårarna utan att jag kunde hejda dem.
Hela helgen gick som i chock för oss alla här hemma.
På måndagen var det då dags för röntgen och eftersom vi behöver alla pengar vi kan få in så fick jag åka ensam till sjukhuset för gubben behövde ju jobba.
Fastade från klockan 24 på söndagsnatten och drack sedan mitt vatten enligt order.
Kom in och de satte en kanyl i armen för att de skulle ge mig kontrastvätska under röntgen.
De såg att jag var orolig och rädd och frågade om jag var rädd för undersökningen, men den var jag inte rädd för utan det var ju svaret.efter röntgen.
Fick sitta en liten stund till och sen fick jag komma in och lägga mig på sängen.
Sköterskan förklarade hur allt skulle gå till och att jag skulle följa datorns röst på in- och utandning.
Körde mig i röntgenmaskinen en gång utan någon kontrastvätska i kroppen och sen kom hon in och gav mig kontrastvätskan i kanylen.
Körde in mig i maskinen igen och pumpade in kontrastvätskan i kroppen på mig.
Och vilken värme det blev en stund i buken!
Sen så var det klart och jag fick sitta en stund i väntrummet för att se att jag inte fick någon allergisk reaktion på vätskan.
Efter det var det bara att åka hem och vänta på svar.
Jag sjukskrev mig 2 dagar till(sammanlagt sjukskriven 5 dagar där).
Svar skulle jag få inom 1 till 2 veckor så jag var ganska lugn när det gått en vecka och jag ingenting hade hört.
Brukar ha min mobil på mig för att räkna steg, men aldrig ringsignalen på. Men nu var ringsignalen på hela tiden.
Den 17 maj jobbade jag och tänkte i mitt stilla sinne nu har det gått 14 dagar så så farligt kan det inte vara.
Då ringer min mobil och det står hemligt nummer, jag blir alldeles kall för det är såna nummer som sjukhusen har.
När jag skulle svara så gick inte det(det var fel i det mobila nätet just då, naturligtvis).
Mina arbetskamrater som visste att jag väntade på ett svar såg på mig hur rädd jag blev och jag irrade lite för på ett hemligt nummer kan man inte ringa tillbaka när man missat samtalet.
Då ringer jobbtelefonen och killen som svarar tittar sig lite förvirrad omkring för det var en person som frågade efter mig.
Det var en sköterska på länssjukhuset som ringt till gubben och fått numret till jobbet.
Jag hade fått en tid till Kvinnokliniken där och jag fick välja mellan 10 eller 11 den 18 maj(dagen efter alltså).
Jag blev ju rädd och förtvivlad igen och hon stackaren trodde att läkaren hunnit prata med mig och så var ju inte fallet.
Hon försökte lugna mig och i villervallan där så talade hon om vart jag skulle gå någonstans och det var väl tur för jag trodde det var närmaste sjukhuset jag skulle till, men det var ju till länssjukhuset jag skulle.
Ringde gubben direkt och han ringde till sin chef och tog ledigt.
Jag själv sjukskrev mig den dagen.
Så kom då domedagen och vi åkte in så vi var där i ganska god tid.
Fick träffa en trevlig sjuksköterska(som är en av mina kontaktsköterskor på sjukhuset nu) och en trevlig läkare med glimten i ögat fast det var något allvarligt han skulle prata om.
Han talade om att jag hade något som heter livmoderkroppscancer och som har en god prognos.
Vad som kommer att hända med mig är att livmodern och äggstockarna ska tas bort samt lymfkörtlar omkring och runt aortan. Sen var det något mer de skulle ta bort lite av för att kolla.
Att de tar bort körtlar och det andra är för att kolla om det har spridit sig. Har det gjort det så kommer det att bli cellgifter i höst.
Läkaren hade redan bokat tid utan att pratat med mig i Linköping den 9 juli för titthålsoperation.
Man blir ju lite rädd att allt går så fort när man vet hur sjukvården fungerar för övrigt ibland, men dessa sjukdomar har vårt län hög prioritet på så därför går det fort.
Universitetssjukhuset i Linköping är specialister och det opererar med en robot så läkaren hade bokat en sån tid för mig. 
Fick en pärm av sköterskan med lite uppgifter både på vad det innebar och kontaktuppgifter till länssjukhuset.
Nu var det bara att åka hem och vänta på kallelse från Linköping om tid när jag skulle vara där.
Operationen skulle ske när jag börjat min semester som jag började den 8 juli så hela semestern skulle jag vara sjukskriven + några veckor till samt att jag då tänkte ta ut min semester direkt på det.
Pratade med chefen om hur det låg till så nu har hon ännu mer bekymmer att fixa till allt så det blir bra.
Kallelsen kom och där stod det att de ville träffa mig den 8 juli för inskrivningsmöte, provtagning och undersökning och operationen ska ske den 24 juli med inskrivning 19:00 23 juli.
Det blev ju helt ändrade planer för oss alla så jag har semester nu och samma dag som jag skulle ha börjat jobba så kommer jag att opereras förhoppningsvis med titthål, men läkaren som vi träffade i Linköping såg lite fundersam ut så vi får väl se om jag vaknar upp med titthål eller ett större sår.
Läkaren i Linköping hörde ett blåsljud på mitt hjärta så i nästa vecka ska jag till länssjukhuset i nästa vecka och ta ett ultraljud på hjärtat.
Gubben tog ledigt och följde mig till Linköping och det blir nog den enda resan vi gjort tillsammans denna sommar.
Ekonomin är så dålig som den kan bli så han måste jobba allt han kan så han kan inte skjutsa ner mig den 23:e för han måste jobba då så det blir mågen som kommer att göra det.
Och jag räknar inte med något besök när jag ligger inne för det är för långt och dyrt att åka.
Han jobbar ännu kvar på firman som han har vikariat på, men kommer under några veckor vara utlånad till företaget han jobbade på förra sommaren, vilket innebär att han kommer att jobba 3 dagar mellan 6 och 18, ledig några dagar och jobba mellan 18 och 6 samt att när han kan så ska han jobba åt firman också.
Igår var han inne och jobbade mellan 6 och 18 och det hoppas jag märks i lönekuvertet nästa månad.
På mitt jobb är det mer eller mindre kaos då vi har en chef som inte gör det hon ska. De vikarier vi har fått har knappt fått intro och det de har fått har inte varit bra för vi har inte haft tid för vi har gått kort eller något sånt.
Hon går in och ändrar på schemat så det har fattats folk eller varit för många på vissa pass.
Klagomålen öser över henne och det bara rinner av henne och hon skiter i allt.
Facket är inblandat och vi ska skriva ner allt vi har och säga om henne och det hon gör och inte gör.
Hon är noga med att vi ska skicka sms till henne när vi är sjuka så det gör vi. Hon har svarat på de sms som jag har skickat när jag har varit förkyld och hemma, men på de två sista sms:en har hon inte svarat mig. Det första var när jag fick besked i maj och skrev då att jag skulle vara hemma över helgen + måndagen av personliga skäl. Att hon inte svarade på fredagen kan jag förstå eftersom det var en klämdag och då ser ju de flesta chefer till att de är lediga. Men måndagen kom och inget svar. Jag sjukskrev mig även tisdagen och onsdagen(skickade inget sms då för jag tänkte att jag skickar när jag jobbar igen) och inget svar kom på tisdagen, men på onsdagen så ringde hon för då hade hon fått lite panik då det fattades folk till helgen.
Jag berättade för henne vad det var och sa att jag hoppas på att jobba till helgen, men det skulle ju också bero lite på om jag fick något mer besked från läkaren.
Var då till läkaren den 18 maj och träffade chefen på jobbet någon dag efter och berättade att operation skulle ske den 9 juli och jag hade semester då och skulle vara sjukskriven minst 3 veckor efter + att jag ville ta min semester direkt då.
Hon antecknade vad jag sa och tyckte väl lite som mig då att det var lite bra att operationen skulle ske under semestern(skulle inte offra några semesterdagar, men vikarier fanns ju redan för mig då) och sen skulle hon kolla framåt. (Om hon nu kom ihåg det?)
Några dagar senare får jag kallelsen till Linköping där operationstiden står 24 juli. Hon är inte direkt någon människa jag vill prata med och eftersom jag sagt vad jag skulle göra för operation + att hon kanske skulle komma ihåg allt så skickade jag ett sms till henne där jag förklarade att operationen skulle ske då istället för den 9:e och att jag då har min semester som jag skulle ha.
Talar om för 2 arbetskamrater att jag skickat det och ber dem tala om det för henne. Hon svarar dem att hon sett det, men hon svarar inte på mitt sms.
Det går 1 vecka och hon har fortfarande inte svarat.
Facket var på jobbet samma dag som jag gick på semester och fackmänniskan sa att skicka ett mail till chefen och hennes chef om att jag inte fått något svar.
Hann inte göra det på fredagen innan jag gick och på måndagen kunde jag inte åka till jobbet eftersom jag var till Linköping så i torsdags på min semester var jag dit(då hade det gått 14 dagar)
så var jag dit och fick hjälp och komma på vad den högre chefen heter samt att kolla vad jag skrivit så det blev rätt.
Min arbetskollega som är teamsamordnare försökte ringa chefen för hon behövde prata med henne och till slut fick hon tag i henne.
De pratade om kollegans grej och sen sa chefen att hon fått ett mail av mig. Ja, sa kollegan, du kan få prata med henne för hon är här nu. Men chefen ville inte prata med mig.
Jag måste också skriva ihop ett brev som facket ska ha + att det är en slags skadeanmälan om hur jag mår/mådde innan jag gick på semestern p.g.a. mina funderingar på hur mina arbetskamrater mår, hur våra boenden ska få rätt omsorg under sommaren med vikarierna som inte kan/bryr sig/inte hunnit lära sig känna dem.
Våra boenden är speciella(som alla människor är), men våra kan inte framföra vad de tycker och tänker utan vi som känner ser på dem när de mår bra eller inte och det lär man sig inte på en pisskvart.
Det finns 2 stora problem till, men det orkar jag inte skriva om nu för det hjälper inte vad man än säger eller gör till dessa för det blir inte bättre för det.
När inte gubben jobbar borta så jobbar han här hemma istället och nu har veden hög prioritet . Den skulle varit färdig redan nu, men det har varit så mycket under våren med flytt av grannen och så mitt så det har hamnat långt ner.
Jag har hunnit handarbeta en del under denna period och jag har varit ute och gått ganska mycket med hundarna med tanke på operationen. Tror att det blir lättare att komma tillbaka om jag rört på mig ganska mycket nu innan.
Jag har målat fan på väggen många gånger under de här knappa 3 månaderna som gått och försöker hålla mig så lugn och sansad som möjligt, men inom mig är det mycket kaos.
En som också lider är gubben och som inte säger så mycket är ju han. Men ibland när jag säger något så hör jag på rösten att han blir ledsen.
Han har förresten varit in och röntgat sin högra höft så vi får se vad de säger om den.
Hoppas ni orkade läsa allt detta och gjorde ni inte det så har jag fått ur mig en del iallafall!
VAR RÄDDA OM VARANDRA FÖR MAN KAN ALDRIG SIA OM FRAMTIDEN!!!

1 kommentar:

  1. Fasiken vilken resa! ❤ Hoppas att allt har gått bra! Att de fick bort den oinbjudna gästen! Massor med kramar Ulrica ❤

    SvaraRadera