torsdag 30 april 2020

Då har vi kommit

till aprilmånads sista dag!
En månad med mycket blandade känslor och mycket undvikande av folk utom när det har behövts handlas hem något.
Idag för en vecka sedan så tog min svärfar sitt sista andetag klockan 17:00 på eftermiddagen.
Han var pigg på onsdagen vid 14-tiden när E träffade honom och svärmor vid torpet.
När de kom hem till lägenheten så blev han plötsligt dålig så svärmor fick hjälpa honom i sängen. Gubben skulle hjälpa dem att handla och vi pratade i telefon med varandra så jag sa att jag skulle åka ner med vår febertermometer, men först kolla med apoteket om de hade fått hem några och det hade de naturligtvis inte fått.
E följde med mig ner och vi sprang upp till lägenheten och svärmor tog tempen som var låg. Ringde sin dotter och frågade om råd. Ringde sen 112 och pratade med dem. En ambulans kom sen och hämtade honom vid 19:15.
Han var riktigt dålig och mitt i natten hade de ringt och sagt att de visste inte om han skulle klara natten.
På morgonen åkte gubbens äldsta bror L och svärmor till sjukhuset och fick sitta bredvid svärfar i full skyddsutrustning.
Svärfar blev inte bättre och under dagen så kom gubbens syster C till sjukhuset och gubben och jag åkte dit.
Gubben fick gå in och klä på sig skyddsutrustning och jag satt kvar i bilen(går inte in på sjukhus mer .än när jag måste just nu och i ett rum på infektionsavdelningen sätter jag inte min fot nu)
Jag fick åka och köpa kaffe till dem och då stod jag utanför dörren och tittade på min svärfar som låg stilla i sängen.
Gubbens yngre bror M hann precis parkera bilen på parkeringen när svärfar tog det sista andetaget.
Gubbens andra yngre bror U fick inte vara med p.g.a. att han är sjuk troligtvis i detta virus som härjar i världen just nu.
Efteråt skjutsade jag gubben hem till svärmor där han och syskonen samlades.
De åt middag tillsammans och pratade lite.
Hemma hade E och R fixat mat åt oss så vi åt.
Vet inte riktigt vad som han dog av än, men vi får kanske veta det snart.
Svärmor tar det med ro och det märks inte så mycket på henne, men jag misstänker att hon har det väldigt jobbigt. De var gifta i 62 år och känt varandra något år till.
I helgen var hon vid torpet och fick hjälp av gubben och E med vattentunnor och vi fikade lite med henne.
I söndags var E dit och klippte gräsmattan och gubben och jag var dit på eftermiddagen och fikade och pratade bland annat om begravningen och gravar som finns i släkten.
Hon hade svårt att hålla tårarna tillbaka då.
På lördagen fick vi gräslök med oss hem att sätta och på söndagen tog vi med oss gullvivor hem och planterade och nu hoppas vi på att de tar sig i vår gräsmatta.
När svärfar gått bort på torsdagen så fick jag se gullvivor växa strax utanför dörren där han låg så gullvivor kommer jag att förknippa med honom.
Igår så träffades gubben och hans familj på begravningsbyrån och gick igenom sånt som man måste göra inför en begravning och datum bestämdes.
Efteråt fikade de tillsammans vid torpet.
Mitt mående vandrar upp och ner och nu har jag en hel månad kvar att vara hemma och vila upp mig innan jag ska börja arbetsträna i juni.
Lusten finns inte direkt till att göra det i dessa virus-tider då jag jobbar inom särskilda omsorgen med närkontakt med människor. Inte för att det är något fel på dessa människor utan min rädsla för att få detta virus eller att smitta dem med viruset.
Jag är sjukskriven året ut, men jag ska arbetsträna mig sakta uppåt till min tjänstgöringsgrad och jag tycker planen är bra, men detta virus som sagt var.
Gubben, han har jätteont i sin höft och sina knän men han jobbar och sliter både hemma och borta ändå.
Det är ingen idé att han söker för operation just nu p.g.a. detta virus, men han har hög prioritet när han väl hör av sig.
E har lovat att hjälpa till mycket här hemma och på vedbacken, men det händer inte så mycket på den fronten och det är en besvikelse för det hade behövts nu.
Han har lovat mycket förr också och det har hänt lite så vi är vana, men han lagar ofta/nästan alltid maten till oss.
Aprilväder har det varit. Det har varit några fina varma dagar, även dagar som börjat med frost och is på bilrutorna. Det har snöat och det har regnat och det har BLÅST! Nästan varenda dag känns det som och svårt att hitta någonstans där det inte blåser.
Förresten så har det varit nästan hela vintern och början på detta år.
Jag skrev en gång att 2018 varit ett helvetesår med allt som hände då. 2019 var inte ett dugg bättre och 2020 tror jag blir ännu värre.
Hoppas att allt vänder snart och det blir bra!
HA EN SKÖN VALBORGSMÄSSOKVÄLL UTAN BRASOR OCH HÅLL AVSTÅNDET TILL ERA MEDMÄNNISKOR!!!

lördag 4 april 2020

Jag står här

och längtar ut till att våren ska komma för jag är lite trött på det väder vi har nu.
Sen längtar jag också tillbaka till den tiden då jag satt i askkoppen på Volkwagensbussen och åkte med runt på olika ställen.
Jag är från IKEA i Gävle och när Älva fick se mig så tyckte hon att jag skulle få följa med oss på resan som de gjorde till Norrland.
Mycket trevligare än att vara kvar på IKEA tyckte jag och nu är det snart 8 år sedan som jag fick ut och se mig om i Sverige.
Min bostad var då askkoppen i bussen och jag trivdes bra där, men så kom ju familjen på att de skulle sälja bussen(mitt hem) för ett år sedan och då fick jag komma in i familjens kök när de plockade ur bussen.
Och visst är det trevligt att vara i köket tillsammans med familjen och se vad de pysslar med, men jag saknar bilåkandet.
Jag hoppas att jag snart får komma ut och åka för kvinnan i huset sa något om mig och bilen och då sa mannen i huset att vi får ta och ordna det åt honom så nu håller jag tummarna på att det blir snart.
Hälsningar Volkwagenmusen!

Var ju till banken

i torsdags och beskedet vi fick där var inte helt negativt så jag hoppas att ekonomidelen vänder sig lite för vår del nu.
Jag har kommit igång lite med projektet jag har tänkt på ett tag och blir det bra kommer det att ges bort till jul istället för julblomma.
Har en rastlöshet i kroppen som gör att jag ingenting vill göra och ändå vill jag göra någonting så jag kan ju säga att ingenting blir gjort.
Ser ut som sju svåra år här hemma och jag vet inte vart jag ska börja och då blir det ingenting gjort av detta heller.
Gubben är ute idag och håller på med traktorer så att de ska fungera bra när det blir hårdkörning av vedkapning.
Meningen är att E ska hjälpa till därute på vedbacken, men det tror jag på den dagen jag ser det.
Ibland säger han väldigt mycket och det händer väldigt lite.
Igår bakade E iallafall lite vitt mjukbröd så vi har ett tag.
Ska väl inte klaga alltför mycket på honom för han lagar ofta maten till oss alla.
Det gör även R när hon får för E.
Och detta aprilväder gör mig galen!
Jag vill ha lite sol och ingen blåst. Lite sol får jag, men blåsten slipper jag inte.
I torsdags så blåste det stormvindar, men vi hade tur här hemma och fick behålla strömmen hela tiden medan andra några mil härifrån var strömlösa länge.
Och igår morse(fredag) så låg det lite snö på backen som naturligtvis smälte bort under dagens lopp.
Antingen ska jag gå och sova/vila ett tag eller gå till mitt stökiga rum och göra lite korsstygn. Vi får se vad det blir.
HA EN FORTSATT TREVLIG LÖRDAG TROTS ALLT SOM SKER I VÅR VÄRLD JUST NU!!!

torsdag 2 april 2020

Ska väl försöka

göra det jag skrev häromdagen i bloggen att blogga mer.
Vår bekant som jag skrev om då har tyvärr cancer och en svårbotad sån, men personen ska bara klara av det. Personen kommer att ha en jobbig framtid framöver med behandlingar och oro. Oro har också barnen och särbon samt resten runt personen.
Saken är ju inte mycket bättre i dessa corona-tider.
Viruset sprider sig snabbt och drabbar alla mer eller mindre.
I min arbetarkommun har det konstaterats 2 fall inom omsorgen, vet inte vart. Kan vara både inom äldreomsorgen eller den särskilda omsorgen(jag jobbar inom särskilda omsorgen på ett boende när jag inte är hemma och sjukskriven).
I morse klev jag upp tidigt och skjutsade gubben till jobbet för när han slutar ska vi till banken och lägga om något lån. Har ingen lust att följa med, men valet finns inte för jag står med på  lånet också.
Och någon promenad blir det inte idag då det blåser småspik och lite till.
Det kryper i handarbetsnerven och jag har inte kommit på vad jag vill göra än så det är besvärligt.
Städa skulle jag behöva göra också, men där finns varken ork eller lust till.
Skäms nästan eller rättare sagt skäms när jag inte fått undan alla julgrejer än och det är snart påsk, men jag trodde jag skulle få lite hjälp av några stycken men tji fick jag.
Gubben jobbar och står i för att kunna försörja oss(än så länge får jag pengar från försäkringskassan) och sen har han en hel del ute som han måste göra.
Samtidigt har han ont i sin höft och i sina knän.
Och detta får jag inte tycka för varken gubben eller kuratorn, men jag är ledsen för att jag blev sjuk innan han hann operera sin höft.
Nu ska jag gå och tända i vedpannan så vi får värme i huset och i vattenkranen. Ta en dusch och vänta på att det blir dags att åka för mig.
HA EN FORTSATT BRA TORSDAG!!!

tisdag 31 mars 2020

Nytt år är det!

Och vi är i slutet av den tredje månaden av år 2020!
Jag blev färdig med strålbehandlingen den 21 januari och på de 2 sista dagarna var gubben med mig då vi träffade en läkare som berättade lite om hur behandlingen gått samt förlängde sjukskrivningen från den 12 januari 2020 till den 5 april 2020.
Blev lite förvånad över att det blev så länge, men han sa att strålningsbehandlingen fortsätter arbeta 4 till 6 veckor efter avslutad strålning så då förstod vi att tiden nog behövdes.
Vi bodde på patienthotellet där anhöriga får bo tillsammans med patient till ett lägre pris bara man delar rum och det gjorde vi gladeligen.
Efter läkarbesöket tog vi en promenad i stan och stannade och åt årets första semla som var jättegod.
Sen gick vi och tittade på fontänen som jag hittat som jag tyckte var så fin.
Hade gärna velat gå mera, men när gubben har problem med sin höft och knän så får vi ta det lilla lugna.
Den 21 januari var det då dags att ta adjö av den jättetrevliga personalen på strålbehandlingsavdelningen. Trodde inte att det skulle kännas så sorgligt samtidigt som det var skönt, men så var det.
Jag hade broderat en liten tavla till dem där jag tackade för god omvårdnad och omtanke samt skrev ett brev till dem som tack och hur jag upplevt det hela och påminde dem också hur avig jag hade känt mig när jag kom till dem.
Massor av kramar blev det innan vi skildes åt.
Gubben och jag knallade upp och väntade på taxin och firade med årets andra semla i entrén.
Jag ringde kuratorn när jag kom hem och jag har träffat henne flera gånger och vi har pratat. Mycket om min oro för allting som rör sig i det dagliga livet.
Att jag snart måste börja jobba igen och hur det ska bli då det är förändringar på jobbet som jag inte varit med i när de har skett.
Jag brottas med dåligt samvete att jag blev sjuk när det är gubben som behöver få sin höft fixad och mycket mer som jag inte skriver här.
Jag skulle på återbesök i april och sjukskrivningen gick ut 5 april så kuratorn uppmanade mig att ringa kvinnokliniken och få en återbesökstid så snart som möjligt.
Och det fick jag! Redan den 25 mars fick jag en tid till en läkare som jag först inte fattade att jag träffat tidigare, men det kunde kuratorn upplysa mig om att jag faktiskt hade gjort. Det enda jag kände var inte en ny läkare igen när jag inte kände igen namnet. Problemet var att jag bara hörde hans efternamn och inte förnamnet och att efternamnet kan vara ett förnamn.
Gubben tog ledigt från jobbet för att följa med mig till läkarbesöket, men av olika anledningar som jag kommer till sen fick han inte följa med in.
Jag satt i väntrummet och försökte hålla mig lugn fast inombords var det inte så lugnt.
Fick komma in och vi pratade lite grann och sen undersökte han mig och sa att allt såg bra ut. Och vad jag kunde förstå så kommer det bli en läkarkontroll till hösten också.
Sen skrev han ut ett läkarintyg och nu är jag sjukskriven till den 31 maj 2020 på heltid och sen ska jag börja jobba 25% i 2 månader och öka 25% varannan månad tills jag är uppe i mina 85%(det blir ju 100% eftersom 85% är mina 100%).
Och det är inte bara för cancern jag är sjukskriven utan även att jag har fått diagnosen Posttraumatisk stressyndrom. Det är en inre stress man har och som inte syns utvändigt. Märks på att man är disträ, säger fel saker, säger morot när man menar stekspade, säger fel namn till personer samt glömmer att göra saker som man alltid annars gör.
Det nästan värsta jag vet är när folk glömmer att spola i toaletten efter sig och nu gör jag det själv ganska ofta tyvärr. Finns fler saker jag gör som jag inte brukar göra så ofta fel på.
Men egentligen är det bagateller i den värld vi lever i just nu!
I Kina i slutet på förra året eller i början av detta om det ett virus som kallas Corona!
Detta virus har spridit sig världen runt i väldigt snabb fart och gjort massor av människor sjuka överallt. Vårt lilla Sverige har heller inte klarat sig!
Är ungefär som vanligt influensa, men smittar väldigt mycket och väldigt fort verkar det som.
Så det är besöksförbud på boenden inom omsorgen samt inom sjukvården.
Det ska verkligen föreligga särskilda skäl till att någon anhörig ska få följa med in på läkarbesök så därav att gubben fick stanna utanför vid mitt läkarbesök.
Just nu får det heller inte vara folksamlingar på över 50 personer pga av smittrisken så mycket har fått ställas in.
Fabriker har permitterat folk för de har inga grejer att jobba med eftersom mycket kommer från utlandet i materialväg.
Äldre över 70 år uppmanas att hålla sig inne och undvika folk så många sitter isolerade och kan inte få besök av nära och kära.
Kan nog skriva mycket om detta, men jag tror att de allra flesta vet om detta nu.
Jag kan säga att mitt inre mående inte blir bättre av allt detta, men jag försöker se ljusglimtar i tillvaron ändå.
På hemmaplan ser det väl ut som det brukar med mycket oro runt ekonomi som är lite rutten just nu pga av snällhet och dumhet från min och gubbens sida.
Oro för de runt om oss som inga jobb har och som också har usel ekonomi.
För några dagar sedan fick vi veta att en nära bekant till oss eventuellt också har cancer, jag blir så trött på allt skit.
Försöker stänga ute allt sånt, men jag fungerar inte så tyvärr utan jag ältar mycket.
Denna vinter har inte bjudit på mycket snö här hemma iallafall. Vad den har bjudit på är mycket blåst och regn. Regnet är bra för vårt grundvatten, men vad är blåsten bra för?
Det har funnits några dagar med sol så jag har suttit ute och njutit.
Har försökt promenera varje dag, men det har varit si och så med det också. Men det har varit skönt när jag har gjort det.
Handarbetat en hel del har jag gjort. Både virkat grytlappar, stickat disktrasor och broderat mina korsstygn. Tavlan jag håller på med just nu och var nästan klar med lägger jag undan nu för jag upptäckte det var felsytt och inte lätt att fuska bort så jag måste nog repa upp och göra om det.
Fast allt är inte nattsvart hela tiden utan det finns ljusglimtar i livet.
Vi har några bekanta i vår omgivning som väntar smått till hösten och sånt är alltid kul.
Ett hopp jag har är att jag ska blogga mer som jag gjorde förr och la upp bilder på det jag höll på med, men det är nog ingen idé att lova någonting för jag kan troligtvis inte hålla det.
Inte för att jag vet om någon har orkat läsa allting och ni som har gjort det: Tack så mycket!!!
Tänk nu på att imorgon är det 1 april så ni inte blir lurade!
HA EN RIKTIGT FORTSATT SKÖN TISDAG!!!


söndag 22 december 2019

Jag lever än

och vet absolut inte vart denna höst tagit vägen?
Den 23 juli skjutsade mågen(som numera är vår hyresgäst) och Älva mig till Universitetssjukhuset i Linköping för dagen efter var det dags för operation.
Vi åkte väldigt tidigt på eftermiddagen dit för vi missbedömde tiden lite så jag var där 1 timme innan inskrivning som skulle ske 19:00.
Jag satte mig och väntade och de andra åkte hemåt igen.
Fick plats på en 4:a sal och det kändes väl sådär, men jag fick iallafall sängen närmast fönstret.
Personalen informerade mig lite grann om rutiner och vilken tid jag skulle på operation dagen efter och jag hade tur för det var strax efter 7 jag skulle vara nere på operation.
Jag skulle vara fastande efter midnatt och det var inga problem.
Duscha och tvätta mig 2 gånger med specialtvål på kvällen innan jag la mig skulle jag göra och sen väckte de mig vid 6 på morgonen och jag fick ta 1 av mina 2 tabletter med lite saft och sen var det dusch igen och tvätta mig med specialtvålen 2 gånger igen.
Bäddade rent på kvällen gjorde de och jag fick rena kläder och samma blev det på morgonen.
När jag var klar fick jag sätta mig i sängen och vänta en liten stund innan de körde ner mig till operation.
Hamnade på uppvaket först tror jag innan jag blev körd till operationssalen där jag fick gå några steg. Fick bedövning i ryggen och vänster ben skvatt till och sen domnade benen bort fort och jag likaså.
När jag sen vaknade upp så var jag opererad av en robot och hade 5 hål i magen. Och det är jag glad för att det fungerade så annars hade jag haft ett större sår över magen.
Har inget minne av hur jag hamnade uppe på avdelningen igen och vet heller inte hur lång tid det hade gått sen jag somnade tills jag vaknade.
Fick höra att operationen gått bra och att nu var livmodern och äggstockarna borta.
Jag rörde mig inte mycket i sängen denna onsdag som ni förstår för ont gjorde det.
De hade satt in en kateter under operationen och den tog de bort på torsdagsmorgonen och det var väldigt viktigt att jag både drack och kissade så att de skulle se att blåsan kom igång igen. Och det gjorde den som tur var.
Men jag hade svårt att ta mig ur sängen på förmiddagen, men till eftermiddagen kom jag iallafall upp riktigt skapligt och på kvällen så var jag ute i dagrummet och satt och virkade. Fast jag trodde inte jag skulle klara av det på morgonen när jag vaknade.
Jag fick ju värktabletter och sånt förstås, men det tar inte bort all värk och man måste vara försiktig ändå så man inte gör något dumt.
På torsdagen kom 1 eller 2 läkare för att kolla hur jag mådde efter operationen och de kom på förmiddagen då jag ännu inte riktigt kommit igång så jag minns inte om jag har träffat någon av dem innan operationen när gubben och jag var i Linköping inför operationen.
Sen kom fredagen och de frågade mig om jag ville åka hem och naturligtvis ville jag väl det, men jag sa att jag inte hade träffat någon läkare än som sagt något om operationen och så. Fick till svar att läkaren skulle komma och prata med mig innan jag skrevs ut.
Ringde till gubben och talade om att jag fick åka hem så han slutade jobbet lite tidigare, åt och åkte sen för att hämta mig. Tar cirka 1,5 till 2 timmar att åka hit.
Läkaren, en kvinnlig, kom in till mig och talade om att de tagit bort det vi kommit överens om(livmoder och äggstockar), allt hade gått bra, jag fick recept som jag skulle ta ut, sa att hon sjukskrivit mig 1 månad och att hon skulle höra av sig om provsvaren på lymfkörtlar de tagit runt aortan och vid bäckenbenen.
Läkaren som jag inte sett förut pratade med mig i cirka 3 minuter och sen gick hon.
Kände mig avsnäst på något sätt och det kändes inte alls bra.
Hon sa också att skulle de bli några komplikationer inom 14 daga så skulle jag höra av mig till dem.
Eftersom gubben skulle komma på eftermiddagen och hämta mig så hade jag beställt lunch. Tog fisk och potatis med någon sås och bärblandning med grädde till efterrätt.
Fick maten och det var kokt fisk som smakade illa, potatisen var inte heller god. Peta i mig bara pyttelite för det bara växte i munnen och åt upp efterrätten för att få något i mig.
På torsdagen tror jag att jag fick kassler till lunch och den gick och äta, men tyvärr mådde jag illa så jag kunde bara få i mig en bit av det.
En snabbdusch tog jag och klädde på mig mina kläder och väntade på att gubben skulle komma och hann kom ganska snart.
Eftersom vi skulle hämta ut min medicin så tänkte vi att vi tar det här på sjukhuset när vi ändå är här.
Det finns 2 apotek på sjukhuset, men naturligtvis var det apotek som fanns åt det håll vi skulle gå stängt pga semester så vi fick knalla åt andra hållet. Det är ett stort sjukhus och ganska långt att gå när man är nyopererad och inte mår jättebra.
Hade iallafall en spypåse med mig och vi gick i sakta mak mot apoteket.
Det blev min tur och så visade det sig att de hade bara 1 av 2 mediciner jag skulle ha. Hon på apoteket kollade runt på apoteken i närheten hemma, men där fanns den inte.
Men på ett apotek här i Linköping fanns det och hon ringde dit och de ställde undan medicinen åt mig och ställde in på min mobil hur vi skulle åka dit.
Vi började gå tillbaka åt det håll vi kom ifrån och då känner jag hur efterrätten är på väg upp!
Det var inte mycket, men det kändes som om kroppen protesterade mot ansträngningen jag gjorde och både jag och gubben svor lite att han inte tagit en rullstol med sig till avdelningen så jag hade sluppit gå inom sjukhuset iallafall.
Men vi tog oss till bilen fortfarande i sakta mak och inget mer kom upp.
Hittade till apoteket, men naturligtvis var det en bit att gå där också. Och det var bara att ta det lugnt och försöka andas med vi väntade på vår tur.
Törstig som sjutton var jag också så gubben sprang in(sprang och sprang, haltade sig fram) på en affär och köpte 2 vattenflaskor till oss.
Sen började vi vår resa hem som gick utan konstigheter.
Skönt att komma hem var det för borta bra, men hemma bäst.
Kvällen kom och det var dags att sova.
La mig i sängen och kunde naturligtvis bara ligga på rygg.
Vaknade vid 3:30 och behövde gå upp på toaletten OCH kom inte upp ur sängen för det gjorde så ont.
Gubben ville ju hjälpa mig genom att dra upp mig och jag bara vrålade att det fick han inte göra. Snäll som han var föreslog han att jag skulle ta en av de där tabletterna jag fått när jag behövde och jag sa bara argt att jag hade ju tagit det jag fick ta just då.
På något konstigt sätt kom jag upp ur sängen, men på gubbens sida.
Vi har ju tagit reda på min farbrors fåtölj som man kan vicka ner och resten av natten sov jag i den plus i 14 dagar till.
Och i efterhand har jag kommit på att jag fick 3 tabletter som jag skulle ta i nödfall och detta var ett sånt tillfälle.
Samt det är tur att jag har en snäll och förstående man!
Gubben tyckte jag var väldigt röd runt magen när han hämtade mig och han klagade på det flera gånger. Jag tänkte mer på att de bökat så mycket så det var ju inte så konstigt.
Gubben hade jobbat natt och jag gick omkring och strosa lite. Började bli lite kissnödig, men jag tänkte jag går upp och kissar och sen duschar jag.
När jag kom utanför sovrumsdörren så kissade jag på mig.
Skämdes som en gris, grinade och väckte naturligtvis gubben som fick hjälpa mig och torka upp.
Då hade jag varit hemma nästan 14 dagar .Jag tog kontakt med min kontaktsköterska i Västerås och hon sa att jag inte skulle vara så orolig för detta för det kunde nog bli så pga operationen och det skulle gå tillbaka igen. Plus att hon skulle prata med någon på sjukhuset och höra om det stämde det hon sa. Samtidigt så hon att jag skulle höra av mig dagen efter eftersom jag hade fått lite feber och skulle jag få över 38 grader så skulle jag höra av mig till sjukhuset.
Dagen efter hade gubben tänkt jobba extra och var på väg att lägga sig och jag gick upp och tog febern för säkerhetsskull och jag hade en stund tidigare tagit mina värktabletter. Jag hade också skakat och frös konstigt, men tänkte inte så mycket på det.
Jag hade över 38 grader så jag sa till gubben du åker inte och jobbar imorgon om jag måste ringa sjukhuset.
Hade över 38 på morgonen också och ringde till sjukhuset. Min kontaktsköterska ringde upp en stund senare och jag fick en akuttid på kvinnokliniken till klockan 13.
Gubben och jag tyckte vi hade god tid på oss och bestämde att vi käkar ute innan vi åker till kliniken. Så vi strulade runt så vi fick bråttom och inte hann vi äta något.
Kom till kvinnokliniken och anmälde oss och fick sitta ner och vänta ett tag.
De ropade upp mig och jag fick lämna urinprov samt ett blodprov. De tyckte att jag var väldigt pigg och ganska vig för att vara opererad 14 dagar tidigare.
Vi fick sitta ner och vänta för att få träffa en läkare, fick komma in till henne och hon pratade med oss och undersökte mig.
Hon fick in någon liten lapp av någon sköterska, hon gick iväg för att prata med en kollega. Kom tillbaka och sa att hon inte fått tag i sin kollega och att hon på eget bevåg skulle lägga in mig på observation i åtminstone ett dygn.
Gubben och jag vi stirrade bara på varandra och fattade ingenting.
Kom till sköterskorna som tagit proverna och tittade på mig och sa du ser så pigg ut, men du är jättesjuk.
Vi fattade fortfarande ingenting, men det visade sig att min sänka var jättehög. Mätaren går visst till 200 och den hade gått ända upp i taket så hur mycket över 200 jag hade visste de inte.
Fick vänta en liten stund så kom det en annan sköterska som satte en kanyl i min arm och så visade den första sköterskan mig till avdelning 85 på sjukhuset där jag skulle åtminstone tillbringa ett dygn.
Hungrig var gubben och hungrig var jag och inga grejer eller mediciner hade jag med mig så gubben fick åka hem och hämta det åt mig.
När jag hade opererats i Linköping så fick jag sprutor som jag skulle ta varje kväll i 28 dagar och som jag hade ångest inför varje kväll det var dags. Som tur var så var gubben hemma de flesta kvällarna så jag behövde bara ta dem själv 3 eller 4 gånger och det var skönt så dessa sprutor var jag ju tvungen att ta. Och på sjukhuset hade de inte samma sprutsort som jag.
Han hade också med sig lite kläder och broderi så jag skulle ha något att syssla med.
Under tiden han var hem så fick jag lite mat(som tyvärr inte smakade så gott pga att mina smaklökar hade tagit semester, till och med vattnet hemma smakade pyton).
Jag fick också träffa en läkare som tittade på min mage och kliade sig lite i skallen. När han tittat färdigt så sa han att han trodde det var rosfeber(det var det) och skulle kolla upp vad han skulle ge för penicillin till mig(de hade också tagit blod från bägge armarna för att skicka på odling). När han hittat det så kom de in med en penicillinpåse som jag fick direkt i blodet. De tog också febern på mig med jämna mellanrum för att se att den höll sig i schack och jag fick även alvedon mot febern. Och febern var för hög under eftermiddagen och kvällen.
Denna dag/kväll var en av de finare som varit under sommaren så jag satt ute på balkongen nästan hela tiden så de fick komma och hämta mig där när det var någonting.
Och när gubben kommit med broderiet satt jag därute och broderade länge, länge och en sköterska hittade lyse som satt i balkongtaket så jag såg lite bättre.
Till slut var jag tvungen att gå och lägga mig. Runt midnatt fick jag min andra påse med penicillin.
Trots att de hade jättemycket att göra på avdelningen så var alla trevliga i personalen.
Om personalen i Linköping var trevlig så var personalen i Västerås ännu trevligare.
På morgonsidan fick jag tredje påsen penicillin och febern hade sjunkit så läkaren sa att jag kunde få åka hemåt på eftermiddagen, men fick jag feber igen så skulle jag höra av mig direkt till avdelningen och inte akuten.
Gubben kom och hämtade mig, vi tog ut medicinen och åkte hem.
Skönt att vara hemma igen.
När jag kom in på sjukhuset och sköterskan satte kanylen i armen så talade hon om för mig hur jag skulle ta mig upp från liggande ställning som skulle underlätta för mig. Jag provade det på sjukhuset och det fungerade bra så jag tänkte att nu måste jag kunna sova i min egen säng igen, men jag sov en natt till i fåtöljen utifall det inte skulle fungera och jag skulle behöva be gubben om hjälp och han behövde sova för han skulle jobba.
Men kvällen efter var det fredag och jag la mig i sängen och jag kom upp på det sätt hon visade och sen har jag sovit i min säng.
Penicillinet tog bra och jag blev bättre och bättre. Ni skulle ha sett mig, jag såg ut som en stor, uppsvullen ballong alldeles röd runt magen.
Jag blev mer och mer rörlig igen, men det gick inte så fort.
Och ingenting hörde jag från Linköping och ju mer jag tänkte på det så ville jag inte ha besked från dem vilket svar jag än skulle få så jag ringde min kontaktsköterska och sa det och hon skulle kolla upp det och fixa till att jag skulle få svar från dem.
Min sjukskrivningsperiod började också ta slut så jag var ju tvungen att få lite till så jag ringde Västerås igen och sa det.
För i pappren jag fått om operationen jag hade gjort så stod det att man inte fick börja styrketräna förrän efter 4 veckor och jag skulle ju börja jobba då och mitt jobb är ju lite som styrketräning fast med levande föremål.
Fick sjukintyget via nätet och trodde inte riktigt mina ögon när jag läste det för det stod sista september. Men samtidigt så tänkte jag läkaren vet ju vad jag jobbar med så han tar nog det säkra före det osäkra.
Gick några veckor till och till sist fick jag en kallelse till läkaren och gubben och jag åkte dit för att få besked.
Det var inte riktigt det beskedet vi ville ha tyvärr.
Cancern hade inte stannat i livmodern utan spridit sig till lymfkörtlar vid aortan och till körtlar vid höger sida på bäckenet.
Vid aortan hade de hittat 1/11 och vid bäckenet 1/10 så det var väldigt lite, men ändock.
Efter mötet med läkaren så fick vi information av en sköterska och så tog hon blodprov inför kommande cellgiftbehandlingar.
Läkaren träffade vi den 11 september, den 16 september fick jag åka till sjukhuset och fick en port inopererad där de har gett mig cellgifterna.
Jag fick bedövning och lugnade när de opererade in porten, men när de gjorde en sak så gjorde det ont och där var det svårt att bedöva. Jag fick också ha nålen kvar som de använt till den 18 september då det var dags för mig att få första cellgiftsbehandlingen.
Det var en nervös väntan inför onsdagen och ont hade jag där de satt in porten, men det är bara att härda ut.
Gubben hade tagit ledigt för att följa med mig på första behandlingen och det var skönt att ha honom med.
Kom till kvinnoklinikens dagvård och där var det en del damer som väntade. Vi fick komma in på salarna och leta efter våra namn och där var vår sängplats för dagen.
De sprutade rent med koksaltlösning och sen satte de dit den första påsen med cellgifter. Den påsen tog ungefär 3 timmar att droppa in i kroppen på mig. Sen om jag kommer ihåg rätt så körde de igenom nån koksaltlösning igen och sen satte de dit nästa cellgiftpåse som tog cirka en halvtimme.
Så allt som allt tog det cirka 4 timmar.
Under tiden man sitter där så finns det te, kaffe, saft, mackor och kakor att äta både för mig som patient och för den man har med sig.
Och supertrevlig personal naturligtvis!
En av biverkningarna av cellgifterna jag fick är att man kan tappa håret. Vilket gjorde att gubben och jag bestämde att på fredagen skulle han klippa av mig håret och så gjorde vi.
Jag fick en jättefin mössa av brorsan och sambo S som jag kunde använda och som jag använt ganska mycket.
Denna fredag fick jag också mycket kryp i kroppen och det gjorde liksom ont helt plötsligt på olika ställen samt att jag var väldigt rastlös och det är också en av biverkningarna man kan få.
Har också känt som jag går på kuddar under fötterna och det är en biverkning samt att det kan kännas konstigt i fingrarna vilket jag fick innan i vänster långfinger innan sista cellgiftsbehandlingen, men jag vet ju inte om det hör dit eller inte.
Exakt en vecka efter vi hade klippt mitt hår så ställde jag mig i duschen och då började mitt korta hår lossna så jag fick som katthår i ansiktet. Det var inte alls trevligt så när gubben kom hem från jobbet så rakade han av resten, men jag fick en stubb som jag fortfarande har kvar så helt skallig blev jag inte.
Mellan cellgiftbehandlingarna gick det 3 veckor så den 9 oktober var det dags för den andra.
Sköterskan talade om för oss att vid den andra behandlingen så kunde jag få en allergisk reaktion och det var väldigt vanligt.
Jaja, tänkte jag och sen tror jag att jag tog fram broderiet för att hålla på med något då det började snurra i mitt huvud och jag höll fast mig i sängen för att inte ramla ur den. Sköterskorna kom direkt med allergimedicin och sprutade in i blodet på mig via slangen. Stängde av cellgifterna en stund så det skulle lugna ner sig. Det hade gått cirka 10 minuter och jag hade tydligen blivit illröd i ansiktet och gubben hade sett det samtidigt som sköterskorna och jag försökte säga något, men tror inte jag fick fram något. Det var riktigt otäckt.
Och precis när de fixat med mig så var det en till som en allergireaktion och hon hade fått fler behandlingar än mig. Och det var visst ovanligt att det var fler som fick reaktioner nästan samtidigt.
Att gubben var med även denna gång berodde på att innan vi åkte till första behandlingen så hade han bestämt sig för att han skulle följa med mig på dessa, min älskade gubbe!
När vi var klara på sjukhuset så åkte vi till en frisörsalong som har specialiserat sig på peruker och mössor till de som av olika anledningar tappar hår. Jag fick en rekvisition där jag antingen kunde välja peruk eller mössor och jag valde mössor för jag kände att peruk var ingenting för mig. Så vi åkte dit och jag fick välja mössor. Vi var även tillbaka efter tredje behandlingen och valde några mössor till.
Var likadant efter denna behandling att jag inte kände något på onsdagen och torsdagen, men det blev kryp i kroppen och rastlöshet inte trevligt alls. Men en läkare hade skrivit ut lugnande som jag tog när det var som värst och så jag kunde sova.
Sjukskrivningen gick ju ut den 30 september och jag var ju tvungen att be om lite till och fick då ytterligare en smärre chock då han sjukskrivit mig till den 12 januari 2020. Fattade ingenting, men det är bara att gilla läget och idag vet jag att det kommer dröja ytterligare innan jag får/kan börja jobba igen.
Behandling nummer tre var den 30 oktober och den flöt på och jag broderade medan gubben kolla i mobilen.
I stort sett samma reaktion som de tidigare gångerna.
Mellan den tredje och fjärde cellgiftbehandlingen så fick jag åka till sjukhuset för att röntga mig så de skulle se om det skett någon förändring under behandlingens gång.
Det var samma visa denna gång att jag skulle dricka 1 liter vatten varje kvart 2 timmar innan röntgen. Jag fick köra själv med hade mågens nya flickvän R med mig som fick räcka mig vattnet när det var dags att dricka.
Sen kom då dagen för den sista behandlingen den 20 november. Det var en liten konstig känsla att åka dit och träffa personalen typ för sista gången, men allting har ett slut och i detta fall är det väl ganska skönt det också.
Fick träffa en läkare(inte samma som de andra gångerna, men lika trevlig) som undersökte mig och som berättade vad som skulle hända framöver.
Vi fick veta(vilket vi redan visste för de berättat det) att jag fått remiss till Universitetssjukhuset i Linköping för strålbehandling.
Jag var inte alls glad för det för jag tänkte på hur det hade varit i somras och hur bra det var i Västerås. Men han försäkrade mig att det var bra personal i Linköping och det gjorde även kuratorn.
Den 3 december var det dags att åka till Linköping för ett förberedande möte inför strålningen.
Jag lovar att det var inte roligt att åka dit för jag tänkte bara usch.
Gubben var med och vi var i god tid så vi letade upp patienthotellet där jag skulle bo(och där jag bor nu under behandlingarna) för att jag skulle slippa vara orolig för det.
Sen gick vi till receptionen vi Onologiska kliniken och anmälde oss. Gick ner till strålbehandlingen och satte oss i väntrummet.
Där fick vi se personal som hejade glatt på patienterna som satt där och även på oss som de aldrig sett. Läkaren kom och hämtade oss och hälsade glatt samt hon hade en kollega med sig som tyvärr fick springa därifrån ett par gånger. Hon berättade vad som skulle ske och vad som kunde hända med min kropp när jag fick strålbehandlingen och även hon undersökte mig.
När vi pratat klart med henne fick vi vänta en liten stund så kom det en röntgensköterska och hämtade mig för de skulle röntga magen på mig för att se vart det skulle göra strålbehandlingen sen.
Jag fick 3 prickar tatuerade, 1 på vardera höften och en på magen, och det är riktlinjer för var de ska ställa in strålningsmaskinen. Sen ritade de streck på utsidan på knäna och det är därför de ska veta hur jag låg vid denna röntgen när jag ska gå igenom strålningen.
Hemgång efter det och det kändes faktiskt lite lättare att behöva åka till Linköping.
Nu var det ju bara det där hur jag skulle ta mig till och från Linköping för jag trodde absolut inte att jag skulle få sjukresa. Pratade med kuratorn och hon sa att jag skulle ringa dagen före jag skulle åka och fick jag ingen sjukresa beviljad så skulle jag hänvisa till min kontaktsköterska i Västerås.
Jag ringde och fick sjukresa!
Det blev jag glad för.
Så den 12 december satte jag mig i sjukresetaxin, som bara var en halvtimme för sen(tur att jag sagt att jag skulle vara 1 timme tidigare än jag skulle så jag kom i väldigt god tid dit) och åkte nervöst till Linköping och min första strålbehandling.
Först fick jag lite information och sen tider för de kommande behandlingarna och tiden för fredagens behandling också.
Fick sitta ner en stund och så fick jag komma in i behandlingsrummet med röntgen- och strålningsmaskinen.
Jättetrevlig personal som får en att känna sig lugn och trygg.
Det värsta är att man ska ligga still i cirka 15 minuter och det är långa minuter.
Efter behandlingen på torsdagen så gick jag till patienthotellet och anmälde mig. Jag hade köpt med mig sallad till lunch(hotellet serverar inte lunch) som jag åt i rummet jag fått längst upp.
Tog en promenad och gick inte raka spåret till centrum utan lyckades gå ett helt kvarter åt fel håll innan jag vände och gick tillbaka. Gick in i en affär och köpte lite att äta på och gick tillbaka mot hotellet.
Tänkte att jag går denna väg upp så får jag se vart jag hamnar och hittar jag inte till hotellet så får jag gå tillbaka en bit där jag känner igen mig.
Och det var bara att den gatan jag gick på var ju den närmsta vägen till centrum för hotellet låg ju precis där.
Gick till matsalen och tog lite mackor till kvällsmat eftersom jag inte visste hur saker och ting fungerade. Och kvart över fem, halv sex kom det några tjejer att prata med och det har varit roligt.
Beställde sjukresa hem till fredagen till halv tio och den skulle komma tio i tio för jag hade behandlingen tio i åtta på morgonen, men jag fick komma in tio över åtta istället.
Gick upp och satte mig i entrén och väntade. Då ringde taxichauffören och talade om att han var 1 timme för sen och skulle inte komma förrän tio i elva. Det var ju bara att gilla läget och vänta.
När jag kom hem så satt jag bara och jag hade en jätteglad hund där som inte ville att jag skulle sätta ner honom på golvet.
Jag gjorde inte många knop då inte.
Beställde sjukresa till veckan då jag skulle vara borta måndag till fredag. På måndagen skulle jag få behandlingen halv fyra och hade då också sagt 1 timme tidigare och var på plats 2 timmar tidigare än jag behövde vara. Satt lugnt vid entrén 1 timme och gick och anmälde mig halv tre.
Gick ner till strålbehandlingen, tog fram virkningen och satt och planerade min tid och tänkte att kvart över tre går jag på toa. Då kommer de och hämtar mig så jag lämnar grejerna och springer och snabbkissar och sen in till behandlingen.
De väntade på en patient som var lite sen och då tog de mig före.
På tisdagen hade jag en tidig behandlingstid, på onsdagen var den klockan ett och efter det så fick jag träffa dietisten och det var väl bra och veta vad jag ska undvika att äta då magen kan komma i olag, men hon var inte rolig och jag ska träffa henne imorgon(23 december också).
På torsdag och fredag hade jag tidiga behandlingar och på fredagen åkte jag hem igen efteråt.
Då kom sjukresetaxin 10 minuter tidigare och hämtade mig och det gnäller jag inte över.
Men jag fick bara vara hemma till söndag morgon klockan fem i nio(taxin kom tio minuter före idag, har kommit senare och hämtat mig också)  för eftersom det är jul mitt i veckan och det är viktigt bl.a. för mig att få strålningen så tätt som möjligt fick jag åka hit idag söndag och åka hem imorgon och fira jul för att sen komma tillbaka den 27 december och stanna till den 28 december.
Idag skulle jag få min behandling tjugo i tolv och var ju förstås där i god tid och då kommer de och ropar upp mig klockan elva.
Jag har träffat lite folk här på hotellet som jag har pratat med på kvällarna och det har varit trevligt. En som jag pratat med i matsalen lite längre än de andra varit med fick sin sista behandling i fredags, en tjej som jag ikväll var ut och åt med får sin sista behandling imorgon. Den tredje tjejen kommer att vara kvar ungefär lika länge som mig följde jag med på bio i tisdags och såg filmen Jag kommer hem till jul med Peter Jöback. Tänkte lite som så att den är nog inte så bra, men jag följer med ändå och den var en bra film med ett budskap.
I torsdags var jag iväg på en blinddate med en tjej som är med i en grupp på Facebook. Hon jobbar på sjukhuset på ett kontor för en avdelning så vi bestämde träff vid sjukhusets tiger.
Vi tog varsin räkmacka och pratade om allt och inget sen följde jag henne till stan när hon gjorde ärenden och vi fortsatte prata. Vi skildes efter några timmar och vi hade haft det jättetrevligt och kommer att hålla kontakten.
Gubben och jag var iväg och pratade med kuratorn i Västerås när jag börjat behandlingen och det var nyttigt för oss båda två och hon har kommit vid varje behandlingstillfälle och pratat lite. Jag ska ringa henne vid tillfälle och tala om hur det går och hon hade rätt i att jag inte behövde vara orolig.
Vad som jag nu funderar på är vem som ska sjukskriva mig ett tag till eftersom jag är sjukskriven till den 12 januari 2020 och då är inte min behandling klar än. Jag har  fått åttonde behandlingen av tjugofem nu och kommer enligt mina uträkningar inte var klar förrän den 17 januari och biverkningarna kan komma efter att jag är klar med strålningen.
Jag har ställt frågan på strålbehandlingsavdelningen och sköterskan skulle ta reda på det. Jag tillhör kvinnokliniken i Västerås trots att jag blir strålad i Linköping så det är lite komplicerat.
Så nu har jag äntligen kommit för mig att skriva detta till er när jag sitter här på hotellrummet i Linköping.
Och jag är inte säker på att någon kommer att orka läsa all denna text som lite virrig emellanåt, men det är ju också ett sätt för mig att komma ihåg lite av resans gång.
Det har hänt lite annat också runt omkring som jag får ta och skriva om en annan gång när jag orkar och inte behöver sova för jag ska upp lite tidigt i morgon med.
Vad jag berätta mer är att när jag blir frisk kommer gubben att lägga sig på operationsbordet och operera sin onda, högra höft. När vi var till ortopeden så sa hon att han var en god kandidat för en operation, men eftersom vi sitter i den sits vi sitter i så skulle han få ringa direkt när vi får klartecken att jag är "frisk" och kan börja jobba igen.
TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA SÅ HÄR LÅNG TEXT!!!
GOD NATT OCH SOV GOTT!!!!

söndag 14 juli 2019

Tiden,

vart försvinner den egentligen?
Jag tycker att jag ingenting hinner, men samtidigt så gör jag väl en del iallafall.
Sist jag skrev var i maj och då skulle jag in och få en behandling mot mina besvär veckan efter.
För första gången i mitt 57-åriga liv blev jag sövd och allt gick bra med de gjorde.
Ett hopp var ju att det skulle stanna med detta, men samtidigt när jag började vakna så sa läkaren någonting om röntgen och operation.
Tankarna snurrade lite runt i huvudet vad det kunde vara för något, men samtidigt var jag ganska lugn.
Men särskilt lugn var jag inte då läkaren ringde(bad så mycket om ursäkt för att hon ringde och hade kallat in mig på samtal, men hon ville att det skulle gå fort nu)   31 maj och talade om för mig att jag hade förändringar i livmodern som inte var så bra och att jag skulle på röntgen så snart som möjligt.
När jag lagt på luren så kom första gråtattacken denna dag och jag ringde och störde gubben på hans frukostrast och meddelade vad läkaren sagt.
Han blev ju också chockad och talade direkt om för arbetskamraterna varför han såg ut som han gjorde.
Jag tog Älvas och mågens hundar(som just nu mestadels bor hos oss) och gick ut på en timmes promenad och försökte förstå vad som händer och sker(händer ju inte mig/oss).
Klockan hann bli lunchtid så ringer mobilen igen och denna gång är det från röntgen på närmaste sjukhuset som talar om att jag har en tid till måndag den 3 juni och fick instruktioner på att jag skulle fasta och dricka 1 liter vatten på 2 timmar innan röntgen.
Jag lovar att jag blev jätterädd då och storgrät igen.
Ringde gubben och störde honom på lunchen och han blev ännu mer chockad och ledsen. Han sa att han kanske skulle åka hemåt och hans arbetskamrater mer eller mindre skickade hem honom då och sa att vi skulle ta hand om varandra.
Jag hade bara panik och visste inte vart jag skulle ta vägen, men ringde en granne och frågade om hon var hemma än(visste att hon skulle börja jobba klockan 15).
Jo, hon var hemma och jag fick komma.
Satte mig i bilen och åkte till granne M och I och stortjöt och fick knappt fram vad det var.
Var skönt att få prata med någon just då och gubben var ju inte i närheten precis då heller.
Var där en stund och sen hörde gubben av sig och sa att han var på väg hem.
Tackade så mycket för att jag fått komma och störa dem och de tyckte inte alls att jag stört dem utan förstod mig fullt och fast. (Jag vet att vi får komma till dem när vi har det jobbigt och de får komma till oss, men de har fullt upp med sina barn som har olika bekymmer allihopa).
Hemma möttes gubben och jag och bara kramade varandra och sen satt vi och försökte smälta det hela.
Jag hade timmarna före allt detta lovat jobbet att jag skulle byta arbetstid på helgen för det fattades folk, men jag ringde till dem och sa att tyvärr orkade jag inte jobba helgen för jag hade fullt sjå och smälta allting och det förstod de också.
På lördagen var det planerat att gubben, Älva och mågen skulle åka och hämta grejer där Älva bott tidigare medan jag jobbade, men istället för jobbet så följde jag med för jag ville inte vara ensam.
Och tur var nog det för jag var verkligen nere i skoskaften. Några gånger så kom tårarna utan att jag kunde hejda dem.
Hela helgen gick som i chock för oss alla här hemma.
På måndagen var det då dags för röntgen och eftersom vi behöver alla pengar vi kan få in så fick jag åka ensam till sjukhuset för gubben behövde ju jobba.
Fastade från klockan 24 på söndagsnatten och drack sedan mitt vatten enligt order.
Kom in och de satte en kanyl i armen för att de skulle ge mig kontrastvätska under röntgen.
De såg att jag var orolig och rädd och frågade om jag var rädd för undersökningen, men den var jag inte rädd för utan det var ju svaret.efter röntgen.
Fick sitta en liten stund till och sen fick jag komma in och lägga mig på sängen.
Sköterskan förklarade hur allt skulle gå till och att jag skulle följa datorns röst på in- och utandning.
Körde mig i röntgenmaskinen en gång utan någon kontrastvätska i kroppen och sen kom hon in och gav mig kontrastvätskan i kanylen.
Körde in mig i maskinen igen och pumpade in kontrastvätskan i kroppen på mig.
Och vilken värme det blev en stund i buken!
Sen så var det klart och jag fick sitta en stund i väntrummet för att se att jag inte fick någon allergisk reaktion på vätskan.
Efter det var det bara att åka hem och vänta på svar.
Jag sjukskrev mig 2 dagar till(sammanlagt sjukskriven 5 dagar där).
Svar skulle jag få inom 1 till 2 veckor så jag var ganska lugn när det gått en vecka och jag ingenting hade hört.
Brukar ha min mobil på mig för att räkna steg, men aldrig ringsignalen på. Men nu var ringsignalen på hela tiden.
Den 17 maj jobbade jag och tänkte i mitt stilla sinne nu har det gått 14 dagar så så farligt kan det inte vara.
Då ringer min mobil och det står hemligt nummer, jag blir alldeles kall för det är såna nummer som sjukhusen har.
När jag skulle svara så gick inte det(det var fel i det mobila nätet just då, naturligtvis).
Mina arbetskamrater som visste att jag väntade på ett svar såg på mig hur rädd jag blev och jag irrade lite för på ett hemligt nummer kan man inte ringa tillbaka när man missat samtalet.
Då ringer jobbtelefonen och killen som svarar tittar sig lite förvirrad omkring för det var en person som frågade efter mig.
Det var en sköterska på länssjukhuset som ringt till gubben och fått numret till jobbet.
Jag hade fått en tid till Kvinnokliniken där och jag fick välja mellan 10 eller 11 den 18 maj(dagen efter alltså).
Jag blev ju rädd och förtvivlad igen och hon stackaren trodde att läkaren hunnit prata med mig och så var ju inte fallet.
Hon försökte lugna mig och i villervallan där så talade hon om vart jag skulle gå någonstans och det var väl tur för jag trodde det var närmaste sjukhuset jag skulle till, men det var ju till länssjukhuset jag skulle.
Ringde gubben direkt och han ringde till sin chef och tog ledigt.
Jag själv sjukskrev mig den dagen.
Så kom då domedagen och vi åkte in så vi var där i ganska god tid.
Fick träffa en trevlig sjuksköterska(som är en av mina kontaktsköterskor på sjukhuset nu) och en trevlig läkare med glimten i ögat fast det var något allvarligt han skulle prata om.
Han talade om att jag hade något som heter livmoderkroppscancer och som har en god prognos.
Vad som kommer att hända med mig är att livmodern och äggstockarna ska tas bort samt lymfkörtlar omkring och runt aortan. Sen var det något mer de skulle ta bort lite av för att kolla.
Att de tar bort körtlar och det andra är för att kolla om det har spridit sig. Har det gjort det så kommer det att bli cellgifter i höst.
Läkaren hade redan bokat tid utan att pratat med mig i Linköping den 9 juli för titthålsoperation.
Man blir ju lite rädd att allt går så fort när man vet hur sjukvården fungerar för övrigt ibland, men dessa sjukdomar har vårt län hög prioritet på så därför går det fort.
Universitetssjukhuset i Linköping är specialister och det opererar med en robot så läkaren hade bokat en sån tid för mig. 
Fick en pärm av sköterskan med lite uppgifter både på vad det innebar och kontaktuppgifter till länssjukhuset.
Nu var det bara att åka hem och vänta på kallelse från Linköping om tid när jag skulle vara där.
Operationen skulle ske när jag börjat min semester som jag började den 8 juli så hela semestern skulle jag vara sjukskriven + några veckor till samt att jag då tänkte ta ut min semester direkt på det.
Pratade med chefen om hur det låg till så nu har hon ännu mer bekymmer att fixa till allt så det blir bra.
Kallelsen kom och där stod det att de ville träffa mig den 8 juli för inskrivningsmöte, provtagning och undersökning och operationen ska ske den 24 juli med inskrivning 19:00 23 juli.
Det blev ju helt ändrade planer för oss alla så jag har semester nu och samma dag som jag skulle ha börjat jobba så kommer jag att opereras förhoppningsvis med titthål, men läkaren som vi träffade i Linköping såg lite fundersam ut så vi får väl se om jag vaknar upp med titthål eller ett större sår.
Läkaren i Linköping hörde ett blåsljud på mitt hjärta så i nästa vecka ska jag till länssjukhuset i nästa vecka och ta ett ultraljud på hjärtat.
Gubben tog ledigt och följde mig till Linköping och det blir nog den enda resan vi gjort tillsammans denna sommar.
Ekonomin är så dålig som den kan bli så han måste jobba allt han kan så han kan inte skjutsa ner mig den 23:e för han måste jobba då så det blir mågen som kommer att göra det.
Och jag räknar inte med något besök när jag ligger inne för det är för långt och dyrt att åka.
Han jobbar ännu kvar på firman som han har vikariat på, men kommer under några veckor vara utlånad till företaget han jobbade på förra sommaren, vilket innebär att han kommer att jobba 3 dagar mellan 6 och 18, ledig några dagar och jobba mellan 18 och 6 samt att när han kan så ska han jobba åt firman också.
Igår var han inne och jobbade mellan 6 och 18 och det hoppas jag märks i lönekuvertet nästa månad.
På mitt jobb är det mer eller mindre kaos då vi har en chef som inte gör det hon ska. De vikarier vi har fått har knappt fått intro och det de har fått har inte varit bra för vi har inte haft tid för vi har gått kort eller något sånt.
Hon går in och ändrar på schemat så det har fattats folk eller varit för många på vissa pass.
Klagomålen öser över henne och det bara rinner av henne och hon skiter i allt.
Facket är inblandat och vi ska skriva ner allt vi har och säga om henne och det hon gör och inte gör.
Hon är noga med att vi ska skicka sms till henne när vi är sjuka så det gör vi. Hon har svarat på de sms som jag har skickat när jag har varit förkyld och hemma, men på de två sista sms:en har hon inte svarat mig. Det första var när jag fick besked i maj och skrev då att jag skulle vara hemma över helgen + måndagen av personliga skäl. Att hon inte svarade på fredagen kan jag förstå eftersom det var en klämdag och då ser ju de flesta chefer till att de är lediga. Men måndagen kom och inget svar. Jag sjukskrev mig även tisdagen och onsdagen(skickade inget sms då för jag tänkte att jag skickar när jag jobbar igen) och inget svar kom på tisdagen, men på onsdagen så ringde hon för då hade hon fått lite panik då det fattades folk till helgen.
Jag berättade för henne vad det var och sa att jag hoppas på att jobba till helgen, men det skulle ju också bero lite på om jag fick något mer besked från läkaren.
Var då till läkaren den 18 maj och träffade chefen på jobbet någon dag efter och berättade att operation skulle ske den 9 juli och jag hade semester då och skulle vara sjukskriven minst 3 veckor efter + att jag ville ta min semester direkt då.
Hon antecknade vad jag sa och tyckte väl lite som mig då att det var lite bra att operationen skulle ske under semestern(skulle inte offra några semesterdagar, men vikarier fanns ju redan för mig då) och sen skulle hon kolla framåt. (Om hon nu kom ihåg det?)
Några dagar senare får jag kallelsen till Linköping där operationstiden står 24 juli. Hon är inte direkt någon människa jag vill prata med och eftersom jag sagt vad jag skulle göra för operation + att hon kanske skulle komma ihåg allt så skickade jag ett sms till henne där jag förklarade att operationen skulle ske då istället för den 9:e och att jag då har min semester som jag skulle ha.
Talar om för 2 arbetskamrater att jag skickat det och ber dem tala om det för henne. Hon svarar dem att hon sett det, men hon svarar inte på mitt sms.
Det går 1 vecka och hon har fortfarande inte svarat.
Facket var på jobbet samma dag som jag gick på semester och fackmänniskan sa att skicka ett mail till chefen och hennes chef om att jag inte fått något svar.
Hann inte göra det på fredagen innan jag gick och på måndagen kunde jag inte åka till jobbet eftersom jag var till Linköping så i torsdags på min semester var jag dit(då hade det gått 14 dagar)
så var jag dit och fick hjälp och komma på vad den högre chefen heter samt att kolla vad jag skrivit så det blev rätt.
Min arbetskollega som är teamsamordnare försökte ringa chefen för hon behövde prata med henne och till slut fick hon tag i henne.
De pratade om kollegans grej och sen sa chefen att hon fått ett mail av mig. Ja, sa kollegan, du kan få prata med henne för hon är här nu. Men chefen ville inte prata med mig.
Jag måste också skriva ihop ett brev som facket ska ha + att det är en slags skadeanmälan om hur jag mår/mådde innan jag gick på semestern p.g.a. mina funderingar på hur mina arbetskamrater mår, hur våra boenden ska få rätt omsorg under sommaren med vikarierna som inte kan/bryr sig/inte hunnit lära sig känna dem.
Våra boenden är speciella(som alla människor är), men våra kan inte framföra vad de tycker och tänker utan vi som känner ser på dem när de mår bra eller inte och det lär man sig inte på en pisskvart.
Det finns 2 stora problem till, men det orkar jag inte skriva om nu för det hjälper inte vad man än säger eller gör till dessa för det blir inte bättre för det.
När inte gubben jobbar borta så jobbar han här hemma istället och nu har veden hög prioritet . Den skulle varit färdig redan nu, men det har varit så mycket under våren med flytt av grannen och så mitt så det har hamnat långt ner.
Jag har hunnit handarbeta en del under denna period och jag har varit ute och gått ganska mycket med hundarna med tanke på operationen. Tror att det blir lättare att komma tillbaka om jag rört på mig ganska mycket nu innan.
Jag har målat fan på väggen många gånger under de här knappa 3 månaderna som gått och försöker hålla mig så lugn och sansad som möjligt, men inom mig är det mycket kaos.
En som också lider är gubben och som inte säger så mycket är ju han. Men ibland när jag säger något så hör jag på rösten att han blir ledsen.
Han har förresten varit in och röntgat sin högra höft så vi får se vad de säger om den.
Hoppas ni orkade läsa allt detta och gjorde ni inte det så har jag fått ur mig en del iallafall!
VAR RÄDDA OM VARANDRA FÖR MAN KAN ALDRIG SIA OM FRAMTIDEN!!!