söndag 14 juli 2019

Tiden,

vart försvinner den egentligen?
Jag tycker att jag ingenting hinner, men samtidigt så gör jag väl en del iallafall.
Sist jag skrev var i maj och då skulle jag in och få en behandling mot mina besvär veckan efter.
För första gången i mitt 57-åriga liv blev jag sövd och allt gick bra med de gjorde.
Ett hopp var ju att det skulle stanna med detta, men samtidigt när jag började vakna så sa läkaren någonting om röntgen och operation.
Tankarna snurrade lite runt i huvudet vad det kunde vara för något, men samtidigt var jag ganska lugn.
Men särskilt lugn var jag inte då läkaren ringde(bad så mycket om ursäkt för att hon ringde och hade kallat in mig på samtal, men hon ville att det skulle gå fort nu)   31 maj och talade om för mig att jag hade förändringar i livmodern som inte var så bra och att jag skulle på röntgen så snart som möjligt.
När jag lagt på luren så kom första gråtattacken denna dag och jag ringde och störde gubben på hans frukostrast och meddelade vad läkaren sagt.
Han blev ju också chockad och talade direkt om för arbetskamraterna varför han såg ut som han gjorde.
Jag tog Älvas och mågens hundar(som just nu mestadels bor hos oss) och gick ut på en timmes promenad och försökte förstå vad som händer och sker(händer ju inte mig/oss).
Klockan hann bli lunchtid så ringer mobilen igen och denna gång är det från röntgen på närmaste sjukhuset som talar om att jag har en tid till måndag den 3 juni och fick instruktioner på att jag skulle fasta och dricka 1 liter vatten på 2 timmar innan röntgen.
Jag lovar att jag blev jätterädd då och storgrät igen.
Ringde gubben och störde honom på lunchen och han blev ännu mer chockad och ledsen. Han sa att han kanske skulle åka hemåt och hans arbetskamrater mer eller mindre skickade hem honom då och sa att vi skulle ta hand om varandra.
Jag hade bara panik och visste inte vart jag skulle ta vägen, men ringde en granne och frågade om hon var hemma än(visste att hon skulle börja jobba klockan 15).
Jo, hon var hemma och jag fick komma.
Satte mig i bilen och åkte till granne M och I och stortjöt och fick knappt fram vad det var.
Var skönt att få prata med någon just då och gubben var ju inte i närheten precis då heller.
Var där en stund och sen hörde gubben av sig och sa att han var på väg hem.
Tackade så mycket för att jag fått komma och störa dem och de tyckte inte alls att jag stört dem utan förstod mig fullt och fast. (Jag vet att vi får komma till dem när vi har det jobbigt och de får komma till oss, men de har fullt upp med sina barn som har olika bekymmer allihopa).
Hemma möttes gubben och jag och bara kramade varandra och sen satt vi och försökte smälta det hela.
Jag hade timmarna före allt detta lovat jobbet att jag skulle byta arbetstid på helgen för det fattades folk, men jag ringde till dem och sa att tyvärr orkade jag inte jobba helgen för jag hade fullt sjå och smälta allting och det förstod de också.
På lördagen var det planerat att gubben, Älva och mågen skulle åka och hämta grejer där Älva bott tidigare medan jag jobbade, men istället för jobbet så följde jag med för jag ville inte vara ensam.
Och tur var nog det för jag var verkligen nere i skoskaften. Några gånger så kom tårarna utan att jag kunde hejda dem.
Hela helgen gick som i chock för oss alla här hemma.
På måndagen var det då dags för röntgen och eftersom vi behöver alla pengar vi kan få in så fick jag åka ensam till sjukhuset för gubben behövde ju jobba.
Fastade från klockan 24 på söndagsnatten och drack sedan mitt vatten enligt order.
Kom in och de satte en kanyl i armen för att de skulle ge mig kontrastvätska under röntgen.
De såg att jag var orolig och rädd och frågade om jag var rädd för undersökningen, men den var jag inte rädd för utan det var ju svaret.efter röntgen.
Fick sitta en liten stund till och sen fick jag komma in och lägga mig på sängen.
Sköterskan förklarade hur allt skulle gå till och att jag skulle följa datorns röst på in- och utandning.
Körde mig i röntgenmaskinen en gång utan någon kontrastvätska i kroppen och sen kom hon in och gav mig kontrastvätskan i kanylen.
Körde in mig i maskinen igen och pumpade in kontrastvätskan i kroppen på mig.
Och vilken värme det blev en stund i buken!
Sen så var det klart och jag fick sitta en stund i väntrummet för att se att jag inte fick någon allergisk reaktion på vätskan.
Efter det var det bara att åka hem och vänta på svar.
Jag sjukskrev mig 2 dagar till(sammanlagt sjukskriven 5 dagar där).
Svar skulle jag få inom 1 till 2 veckor så jag var ganska lugn när det gått en vecka och jag ingenting hade hört.
Brukar ha min mobil på mig för att räkna steg, men aldrig ringsignalen på. Men nu var ringsignalen på hela tiden.
Den 17 maj jobbade jag och tänkte i mitt stilla sinne nu har det gått 14 dagar så så farligt kan det inte vara.
Då ringer min mobil och det står hemligt nummer, jag blir alldeles kall för det är såna nummer som sjukhusen har.
När jag skulle svara så gick inte det(det var fel i det mobila nätet just då, naturligtvis).
Mina arbetskamrater som visste att jag väntade på ett svar såg på mig hur rädd jag blev och jag irrade lite för på ett hemligt nummer kan man inte ringa tillbaka när man missat samtalet.
Då ringer jobbtelefonen och killen som svarar tittar sig lite förvirrad omkring för det var en person som frågade efter mig.
Det var en sköterska på länssjukhuset som ringt till gubben och fått numret till jobbet.
Jag hade fått en tid till Kvinnokliniken där och jag fick välja mellan 10 eller 11 den 18 maj(dagen efter alltså).
Jag blev ju rädd och förtvivlad igen och hon stackaren trodde att läkaren hunnit prata med mig och så var ju inte fallet.
Hon försökte lugna mig och i villervallan där så talade hon om vart jag skulle gå någonstans och det var väl tur för jag trodde det var närmaste sjukhuset jag skulle till, men det var ju till länssjukhuset jag skulle.
Ringde gubben direkt och han ringde till sin chef och tog ledigt.
Jag själv sjukskrev mig den dagen.
Så kom då domedagen och vi åkte in så vi var där i ganska god tid.
Fick träffa en trevlig sjuksköterska(som är en av mina kontaktsköterskor på sjukhuset nu) och en trevlig läkare med glimten i ögat fast det var något allvarligt han skulle prata om.
Han talade om att jag hade något som heter livmoderkroppscancer och som har en god prognos.
Vad som kommer att hända med mig är att livmodern och äggstockarna ska tas bort samt lymfkörtlar omkring och runt aortan. Sen var det något mer de skulle ta bort lite av för att kolla.
Att de tar bort körtlar och det andra är för att kolla om det har spridit sig. Har det gjort det så kommer det att bli cellgifter i höst.
Läkaren hade redan bokat tid utan att pratat med mig i Linköping den 9 juli för titthålsoperation.
Man blir ju lite rädd att allt går så fort när man vet hur sjukvården fungerar för övrigt ibland, men dessa sjukdomar har vårt län hög prioritet på så därför går det fort.
Universitetssjukhuset i Linköping är specialister och det opererar med en robot så läkaren hade bokat en sån tid för mig. 
Fick en pärm av sköterskan med lite uppgifter både på vad det innebar och kontaktuppgifter till länssjukhuset.
Nu var det bara att åka hem och vänta på kallelse från Linköping om tid när jag skulle vara där.
Operationen skulle ske när jag börjat min semester som jag började den 8 juli så hela semestern skulle jag vara sjukskriven + några veckor till samt att jag då tänkte ta ut min semester direkt på det.
Pratade med chefen om hur det låg till så nu har hon ännu mer bekymmer att fixa till allt så det blir bra.
Kallelsen kom och där stod det att de ville träffa mig den 8 juli för inskrivningsmöte, provtagning och undersökning och operationen ska ske den 24 juli med inskrivning 19:00 23 juli.
Det blev ju helt ändrade planer för oss alla så jag har semester nu och samma dag som jag skulle ha börjat jobba så kommer jag att opereras förhoppningsvis med titthål, men läkaren som vi träffade i Linköping såg lite fundersam ut så vi får väl se om jag vaknar upp med titthål eller ett större sår.
Läkaren i Linköping hörde ett blåsljud på mitt hjärta så i nästa vecka ska jag till länssjukhuset i nästa vecka och ta ett ultraljud på hjärtat.
Gubben tog ledigt och följde mig till Linköping och det blir nog den enda resan vi gjort tillsammans denna sommar.
Ekonomin är så dålig som den kan bli så han måste jobba allt han kan så han kan inte skjutsa ner mig den 23:e för han måste jobba då så det blir mågen som kommer att göra det.
Och jag räknar inte med något besök när jag ligger inne för det är för långt och dyrt att åka.
Han jobbar ännu kvar på firman som han har vikariat på, men kommer under några veckor vara utlånad till företaget han jobbade på förra sommaren, vilket innebär att han kommer att jobba 3 dagar mellan 6 och 18, ledig några dagar och jobba mellan 18 och 6 samt att när han kan så ska han jobba åt firman också.
Igår var han inne och jobbade mellan 6 och 18 och det hoppas jag märks i lönekuvertet nästa månad.
På mitt jobb är det mer eller mindre kaos då vi har en chef som inte gör det hon ska. De vikarier vi har fått har knappt fått intro och det de har fått har inte varit bra för vi har inte haft tid för vi har gått kort eller något sånt.
Hon går in och ändrar på schemat så det har fattats folk eller varit för många på vissa pass.
Klagomålen öser över henne och det bara rinner av henne och hon skiter i allt.
Facket är inblandat och vi ska skriva ner allt vi har och säga om henne och det hon gör och inte gör.
Hon är noga med att vi ska skicka sms till henne när vi är sjuka så det gör vi. Hon har svarat på de sms som jag har skickat när jag har varit förkyld och hemma, men på de två sista sms:en har hon inte svarat mig. Det första var när jag fick besked i maj och skrev då att jag skulle vara hemma över helgen + måndagen av personliga skäl. Att hon inte svarade på fredagen kan jag förstå eftersom det var en klämdag och då ser ju de flesta chefer till att de är lediga. Men måndagen kom och inget svar. Jag sjukskrev mig även tisdagen och onsdagen(skickade inget sms då för jag tänkte att jag skickar när jag jobbar igen) och inget svar kom på tisdagen, men på onsdagen så ringde hon för då hade hon fått lite panik då det fattades folk till helgen.
Jag berättade för henne vad det var och sa att jag hoppas på att jobba till helgen, men det skulle ju också bero lite på om jag fick något mer besked från läkaren.
Var då till läkaren den 18 maj och träffade chefen på jobbet någon dag efter och berättade att operation skulle ske den 9 juli och jag hade semester då och skulle vara sjukskriven minst 3 veckor efter + att jag ville ta min semester direkt då.
Hon antecknade vad jag sa och tyckte väl lite som mig då att det var lite bra att operationen skulle ske under semestern(skulle inte offra några semesterdagar, men vikarier fanns ju redan för mig då) och sen skulle hon kolla framåt. (Om hon nu kom ihåg det?)
Några dagar senare får jag kallelsen till Linköping där operationstiden står 24 juli. Hon är inte direkt någon människa jag vill prata med och eftersom jag sagt vad jag skulle göra för operation + att hon kanske skulle komma ihåg allt så skickade jag ett sms till henne där jag förklarade att operationen skulle ske då istället för den 9:e och att jag då har min semester som jag skulle ha.
Talar om för 2 arbetskamrater att jag skickat det och ber dem tala om det för henne. Hon svarar dem att hon sett det, men hon svarar inte på mitt sms.
Det går 1 vecka och hon har fortfarande inte svarat.
Facket var på jobbet samma dag som jag gick på semester och fackmänniskan sa att skicka ett mail till chefen och hennes chef om att jag inte fått något svar.
Hann inte göra det på fredagen innan jag gick och på måndagen kunde jag inte åka till jobbet eftersom jag var till Linköping så i torsdags på min semester var jag dit(då hade det gått 14 dagar)
så var jag dit och fick hjälp och komma på vad den högre chefen heter samt att kolla vad jag skrivit så det blev rätt.
Min arbetskollega som är teamsamordnare försökte ringa chefen för hon behövde prata med henne och till slut fick hon tag i henne.
De pratade om kollegans grej och sen sa chefen att hon fått ett mail av mig. Ja, sa kollegan, du kan få prata med henne för hon är här nu. Men chefen ville inte prata med mig.
Jag måste också skriva ihop ett brev som facket ska ha + att det är en slags skadeanmälan om hur jag mår/mådde innan jag gick på semestern p.g.a. mina funderingar på hur mina arbetskamrater mår, hur våra boenden ska få rätt omsorg under sommaren med vikarierna som inte kan/bryr sig/inte hunnit lära sig känna dem.
Våra boenden är speciella(som alla människor är), men våra kan inte framföra vad de tycker och tänker utan vi som känner ser på dem när de mår bra eller inte och det lär man sig inte på en pisskvart.
Det finns 2 stora problem till, men det orkar jag inte skriva om nu för det hjälper inte vad man än säger eller gör till dessa för det blir inte bättre för det.
När inte gubben jobbar borta så jobbar han här hemma istället och nu har veden hög prioritet . Den skulle varit färdig redan nu, men det har varit så mycket under våren med flytt av grannen och så mitt så det har hamnat långt ner.
Jag har hunnit handarbeta en del under denna period och jag har varit ute och gått ganska mycket med hundarna med tanke på operationen. Tror att det blir lättare att komma tillbaka om jag rört på mig ganska mycket nu innan.
Jag har målat fan på väggen många gånger under de här knappa 3 månaderna som gått och försöker hålla mig så lugn och sansad som möjligt, men inom mig är det mycket kaos.
En som också lider är gubben och som inte säger så mycket är ju han. Men ibland när jag säger något så hör jag på rösten att han blir ledsen.
Han har förresten varit in och röntgat sin högra höft så vi får se vad de säger om den.
Hoppas ni orkade läsa allt detta och gjorde ni inte det så har jag fått ur mig en del iallafall!
VAR RÄDDA OM VARANDRA FÖR MAN KAN ALDRIG SIA OM FRAMTIDEN!!!

lördag 18 maj 2019

Nu har det

visst gått lång tid igen, men lusten och tiden att skriva har inte riktigt infunnit sig.
Det har varit mycket på gång som vanligt och vad som tagit mycket av vår tid är att vår granne i mitten på april fick en lägenhet i ett servicehus nere på byn. Och han fick tillgång till lägenheten till första maj så det blev till att sätta igång och försöka börja hjälpa honom att packa sakerna han skulle ha med sig.
Vi var ner och tittade på två lägenheter med honom, den ena med kokvrå och två rum och den andra med kök och två rum.
Den första låg i samma trappuppgång som min pappa bodde i medan han levde och när jag kom in i den lägenheten så sa jag nej direkt. Grannen hade fått sol hela eftermiddagen och kokvrån var inte alls stor. Den andra lägenheten hade fönster åt två olika håll så det går att öppna korsdrag om det behövs och köket var stort och bra för där brukar han tillbringa mycket tid.
Hans särbo skulle varit med och tittat, men när hon kom till byn med tåget så hade hon lite tid på sig innan jag och grannen skulle hämta henne så hon gick en sväng och hade sån otur att hon ramla på nån sten eller sånt och for i backen. Fick hjälp av en man att åka till vårdcentralen på byn som inte tog emot henne eller inte ens kollade till henne, men mannen som hjälpt henne skjutsade henne till hennes hemstad och akuten där. (Bor ca 3 mil bort bara)
Det visade sig att hon brutit armen och samma arm som hon bröt för några/något år sedan. Hon kom helgen efter och var alldeles blåslagen i ansiktet också.
Men hon kämpade på och tillsammans med E så packade de några kartonger med porslin.
Hon blev opererad veckan efter och de var tvungna att ta en bit av höftbenet för att kunna fixa armen.
Hon var hemma någon vecka efter det och sen kom hon igen så E och hon packade lite annat.
Gubben och jag har också varit där och packat och sorterat och haft våra diskussioner med grannen om vad han får plats med och inte får plats med.
Tur att gubben har mer tålamod än mig just nu för det går hårt till i diskussionerna och jag får heta ett och annat som inte är så kul, men det är bara att vända ryggen till och räkna till 10 och fortsätta.
Förra helgen började vi flytta ner sakerna och i onsdags flyttade vi grannen. Och i lägenheten står det grejer överallt så han knappt kan röra sig.
Och nu är det bara frakta bort skräp och det som ska skänkas bort och sen städning kvar innan nyckeln lämnas till husägaren som uppför sig lite konstigt emellanåt.
När allt är borta ska E städa allting.
Jag/vi hade hoppats på att vi skulle vara klara denna helg, men det är alldeles för mycket grejer och en väldigt envis granne vi har att göra med.
Imorgon ska vi åka med ett lass till tippen iallafall och sen ska vi på en liten utflykt med grannen och särbon så han får skaffa sig lite nytt till lägenheten.
Jag har i några år gått och plågat mig själv med diverse krämpor utan att söka läkarhjälp för hoppet är ju alltid att saker och ting ska gå över av sig själv, men så är ju inte alltid fallet.
Så i förra veckan(tisdagen) så tröttnade jag och ringde och till min häpnad fick jag en tid till i måndags och då fick jag tid till behandling redan torsdag nästa vecka.
Ofta så hör man att det är lång väntetid och så går det så här fort för mig. Hoppas nu att det kommer att bli bättre på sikt för jag är trött på skiten.
Och när detta elände är över ska jag försöka vara duktig och ta itu med nästa problem jag har.
Det var faktiskt så illa med mitt mående i förra veckan så jag var hemma och sjuk i två dagar för jag orkade ingenting då. När jag var tillbaka på jobbet på fredagen var jag faktiskt piggare både fysiskt och psykiskt.
Det värsta är att gubben har väldigt ont i sitt ena ben nu och har svårt att ta sig fram emellanåt, men han är ju lika envis som mig och jobbar på för vi behöver ju alla pengar vi får in för de försvinner fortare än fan själv. (Fast i förra veckan var jag inte lika envis eftersom jag blev hemma i två dagar)
Idag fick gubben sovmorgon för han behövdes på jobbet ikväll så han tog sovmorgon i morse och vi var ner till grannes gamla hus och bar grejer innan lunch och sen åkte han till jobbet till 12 och är kvar där till 1 i natt. (Så det är bara 1 timme kvar nu)
E har gått sjukskriven ett tag nu och Älva har fortfarande inte fått någon ordning med sin ekonomiska situation.
Jag har broderat lite också, men inte så mycket som jag velat för den rätta lusten och orken har saknats.
Det var ganska vackert och varmt i april och början på maj var det som april-väder.
Det är skönt med uppehåll och sol, men det kommer alldeles för lite regn så det växer inte som det ska på åkrarna.
Hoppas att sommaren inte blir lika som förra med torka och bränder.
Nej, nu ska jag ta barnbarnen(hundarna) och gå och lägga mig.
GOD NATT OCH SOV GOTT MINA VÄNNER!!!



onsdag 13 mars 2019

Kan man verkligen

ha ångest över att man ska ha personalmöte innan det riktiga jobbet börjar?
Jag börjar 12 idag med 3 timmars personalmöte och jag ser inte fram emot det alls.
Det är 3 jobbiga timmar där det ska pratas och bestämmas i "vår" grupp först i 2 timmar och sen kommer "andra" gruppen och då går chefen igenom saker som gäller oss alla i 1 timme(och ibland har hon minne som en guldfisk och går igenom samma sak som hon gjort förra gången).
Efter denna timme slutar "vår" grupp personalmötet och "andra" gruppen fortsätter i 2 timmar med sitt.
En del av oss slutar då klockan 15 medan en annan del åker till jobbet och jobbar resten av eftermiddagen/kvällen.
Det är skönt att få åka hem efter ett sånt möte för skallen är ganska trött efter att ha suttit instängd i ett rum med dålig luft och försöka hålla tyst när man inte tycker som de andra och man vet att det inte är så stor idé att öppna munnen och säga något för det känns inte som de lyssnar på en.
Jag har inte haft den turen på ett tag nu att få åka hem för ingen annan har velat jobba efteråt och då har jag fått tagit det(förstås tillsammans med några andra)  samt att jag måste ju få ihop mina timmar som jag ska göra på 4 veckor.
Men jag tycker faktiskt att det är värre att jobba innan mötet för då är du tröttare på ett annat sätt när du sätter dig och nu hinner jag ladda lite innan jobbet.
Och förresten ju mer kvällar jag arbetar ju mer lön får jag.
Just nu är jag stressad över att det eventuellt kommer att bli bad för våra brukare och det är på onsdagsförmiddagar och jag kan inte bada av olika skäl, men jag vill inte skriva det på näsan på alla mina arbetskamrater om det. Och då undrar de ju varför jag alltid försöker smita undan det.
Det är något jag skulle behöva ta upp med chefen, men när jag inte riktigt litar på henne så är det också svårt.
Chefen har inte visat så stort intresse för oss och våra brukare förrän nu då chefen blivit tvungen när det saknats vikarier och chefen faktiskt har fått rycka in och jobba själv på golvet.
Hade chefen gjort detta från börjar som vår tidigare chef sa att chefen skulle göra så hade saker och ting nog varit mycket bättre.
Sen är det en sak till som ger mig lite ångest idag för det är en brukare som snart fyller år och jag är fadder så jag måste fixa presenter, något att äta, ta kontakt med föräldrar och den jag delar fadderskapet med drog på semester precis nu så jag har ingen att bolla idéer med.
Jag har egentligen inte så mycket energi över att göra det lilla extra mer än att göra det man ska på jobbet och här hemma.
Har alldeles för mycket oro inom mig för ekonomi och allting och har fullt sjå att hålla mig flytande utan att bryta ihop totalt.
Har absolut inte råd med att sjukskriva mig för nedstämdhet/ångest/utbrändhet.
Har absolut inte råd med att ta kontakt med sjukvården för att få hjälp med det jag skulle behöva ha hjälp med just nu.
Den som får höra mycket av mitt gnäll är ju gubben och han grunnar lika mycket som mig på ekonomi och allt.
Det är en himla tur att han har jobb just nu och tjänar pengar för annars hade vi kunnat stänga igen allting och tacka för oss.
I måndags och igår var det uppehåll och solsken så jag satt ute en stund båda dagarna, lite kallt blåste det men i lä var det skönt.
Idag så snöar det och ingen sol hitintills iallafall.
Nej, kanske göra något som att ge djuren mat och mig själv frukost eller om jag hoppar den och tar lunch vid halv elva-elva eftersom jag börjar 12.
Vad jag ska äta är en annan fråga, men något finns nog i frysen hoppas jag?
HA EN SÅ BRA ONSDAG NI KAN!!!

söndag 10 mars 2019

Jobbigt det är

att vara ensam(eller tillsammans med någon) och bara ha oro i skallen av olika orsaker och man inte kan bli av med obehaglighetskänslan man har i kroppen.
Så har jag det idag och det är inte alls uppmuntrande.
Har försökt säga något till gubben, men han kan ju inte förstå min känsla eftersom den sitter i mig och inte syns utanpå.
Det är min jobbarhelg igen och jag jobbade i både fredagsmorgon och kväll eftersom jag hade en dubbeltur då.
Igår lördag så jobbade jag mellan 7 och 16 tillsammans med fd arbetskamraten KE. Riktigt trevligt är det när hon rycker in ibland.
Och idag jobbar jag mellan 14 och 21 och det känns väldigt konstigt eftersom det är söndag och dessa turer har vi haft på veckorna förr, men det ska ju sparas och då sparas det tid på fel ställen kan jag tycka för detta drabbar våra boenden som inte kommer ut så mycket som de gjorde förr på helgerna.
Jobbar visst mellan 8 och 11 imorgon också.
Ledig 1 dag sen kör vi på onsdag till måndag.
Jaja, allting går.
Igår var gubben ute i skogen och körde ut det hans bror L sågat i skogen.
Han skjutsade också grannen till byn så han fick göra lite ärenden.
Vad han ägnade resten av tiden jag var på jobbet vet bara han.
Det blev häng vid köksbordet som vanligt när jag kom hem och sen prat med E en stund.
Några varv på en disktrasa blev också gjorda.
Idag hade jag som sagt sovmorgon, men vad är det egentligen?
Uppe var jag före 7 och gubben kom upp strax efter.
Frukost åt vi tillsammans idag och han började elda.
Djuren fick sin mat och gubben försvann till skogs vid halv nio.
Jag har sopat av köks- och hallgolv samt varit ute på promenad i en halvtimme med Älvas och Es hundar som är här hos oss på besök igen.
Borde göra något mer innan det är dags för mig att åka till jobbet och borde hitta på något att äta till lunch också.
Mat finns det en så länge, men mycket av det tar det tid att göra och den tiden har jag inte.
Snöat har det gjort, minusgrader som blev plusgrader och töväder för sen att snöa igen plus ge oss mer minusgrader. Solen skiner iallafall idag.
Nej, göra något än bara att sitta här och häcka...
HA EN FORTSATT SKÖN SÖNDAG!!!

torsdag 7 mars 2019

Förra måndagen så

fyllde jag år och eftersom ekonomin är så dålig så blev det inget firande mer än att vi bjöd svärföräldrarna på mat på söndagen då gubben fyllde år i januari och heller inte blev firad.
På måndagen åkte gubben iväg och jobbade, men kom hem efter halva dagen då han fick nattjobb istället för det var någon båt som skulle lastas av.
När han kom hem så skjutsade vi grannen så han fick handla lite och fikade lite hos honom.
Hemma igen så la sig gubben och försökte sova, men det gick inte så bra för honom.
Jag började laga mat åt oss efter en stund, men hann inte mer än att sätta på pastavatten innan de ringde från hans jobb och sa att båten var på väg.
Det blev att ta fram varsin matlåda och värma och sen gav han sig iväg.
Hemma blev jag själv och hade tråkigt.
Okej, det är inte första födelsedagskvällen som jag firar hemma själv och det är nog något jag får lära mig att göra för gubben måste ju ta alla chanser till att tjäna pengar.
Ska kanske göra mig själv en tjänst nästa år och se till att jag jobbar på min födelsedag så behöver jag iallafall inte vara helt ensam.
Gubben hade varit ganska trött framåt morgonsidan och då hade E ringt honom för någonting(han kunde inte sova) . De hade pratat i 1,5 timme och det hade hjälpt gubben att hålla sig vaken.
Han hade också trott att arbetskamraterna skulle komma och byta av honom vid 6, men de dök inte upp förrän till 7.
Det var en trött gubbe som kom hem, åt sin frukost och gick och la sig. Han sov nästan till 13.
Vi har försökt sälja vår buss ett tag och på tisdagskvällen så blev det såld till en som behövde något som han kunde lasta grejer i när de bygger sitt hus.
Tyvärr fick vi inte bara rena pengar för bussen utan en bil, Opel, en förstärkare till TV:n(som vi redan har) och lite kontanter.
Det var kontanterna vi skulle behöva mest av, men vi fick en bil som drar mindre bensin, billigare i skatt och försäkring. Och det får vi vara glada över.
På onsdagen startade jag min jobbperiod igen med att jobba kväll, torsdagen tog jag en dubbeltur, fredagen en förmiddag och sen lördag och söndag kväll + dubbeltur på måndagen.
Nu är jag inne på min tredje lediga dag och imorgon jobbar jag dubbeltur igen, sen lördag dag, söndag eftermiddag och måndag morgon.
Vad har jag gjort dessa dagar då?
Första dagen tvättade jag och hängde tvätt, sopade köksgolv och bara satt.
Andra dagen så tvättade jag lite till samt gjorde klart alla efterstygn på ett broderi så det ska nu bara tvättas och ramas in.
Tredje dagen som är idag har jag tagit reda på rentvätt, tvättat lite och burit ut komposthinken samt plåtburkar och lite plast.
Igår kväll lagade gubben och jag lite mat tillsammans sen gick han ner till grannen med en radio som han förhoppningsvis kan förstå så han kan lyssna på radio och cd-skivor.
Efter det gick han till sin bror L och hjälpte honom söka jobb.
Och här satt jag i min ensamhet i 1,5 timme. Jag som verkligen pratat med andra människor dessa dagar jag varit ledig.
Jag har pratat lite med Älva och E samt mycket med gubben i telefon, men ingen annan dessa dagar.
Så jag var ganska sur när gubben äntligen kom in. Jag hade tänkt att vi eventuellt skulle kunna fixa lite saker tillsammans innan sänggång, men icke sa Nicke!
Så sista timmen satt vi mitt emot varandra och sa ingenting.
Gubben gick och la sig och en stund senare gick jag och la mig. Han sov, tror jag iallafall.
I morse innan han åkte var han upp och sa hej då och gav mig en puss.
Sa något igår också att det är ingen idé att prata i telefon för då har vi inget att prata om när han kommer hem.
Så idag har han INTE ringt och jag har heller inte ringt!
Brukar vara jag som alltid ger mig när vi är osams och det känns inte riktigt som jag vill göra det denna gång.
Jag vet varför jag är grinig och tjurig!
Det är ekonomin som tär på mig och även på honom samt att jag och min kropp inte är riktigt överens om hur vi ska må.
Känner mig grinfärdig nästan hela tiden ibland för ingenting.
Och eftersom vi inte har något överflöd alls av pengar just nu så kommer jag ingenstans när jag är ledig för bensinen som finns behövs i bilen när jag ska åka till jobbet.
Så i 3 dagar har jag gått inom dessa fyra väggar och försökt göra något nytta för att få ordning på vårt stökiga hem, men varför eftersom ingen kommer och hälsar på oss heller.
Ikväll ska jag på styrelsemöte så då går även denna kväll bort från sällskap med gubben och göra något med honom här hemma.
Och inte kan jag gråta heller för då svider ögonen som bara den och jag ser ingenting😭
Okej, om hundra år är väl allting glömt och förlåtet?
Tack för att ni eventuellt kom er igenom allt gnäll!💓
HA DET BRA ALLIHOPA!!!

måndag 18 februari 2019

Sitter just nu

och är irriterad över mig själv 😡
Vi har det inte så gott ekonomiskt just nu och det känns och märks på alla vis.
Gubben fick en ny mobil i ett erbjudande som inte gick att motstå och jag brukar inte känna avundsjuka när någon(läs gubben) får något nytt, men idag så kände jag det.
Men det beror på att jag skulle behöva nya byxor och eventuellt nya skor och det finns det inga pengar till.
Vi har ju varit alldeles för snälla mot några och vi betalar det med att snåla med allt vi har medan dessa inte håller i de stackars pengar de har utan går på bio bara för att det går en film som man absolut vill se.
Medan gubben och jag sitter och glor på varandra och funderar på vad vi ska spara in på mer.
Jobbar gör vi båda två och pengarna försvinner lika fort som de kommer in på lönekontot.
Förra veckan hade vi ju en akututryckning och jag var ledig/sjuk på tisdagen.
Trodde att gubben och jag då skulle få en extra kväll tillsammans, men ack vad vi bedrog oss!
Han fick jobba över och kom inte hem förrän efter 22 på kvällen. Jag hoppas att det visar sig i lönekuvertet.
Jag fick göra en lite mindre utryckning och hämta medicin på ett kvällsöppet apotek och leverera till personen som behövde få medicinen dagen efter.
På onsdagen jobbade jag från 12 med personalmöte först och sen jobb fram till 20.
Torsdagen var jag ledig igen, men orken att göra så mycket fanns inte.
Sen var det bara att skärpa till sig och jobba fredag kväll mellan 15 och 20, lördag och söndag mellan 14 och 21.
Mycket kvällar blir det och lite umgänge med familjen, men det är kvällar och helger jag tjänar mest pengar.
Gubben har fått igång skogsmaskinen så han har varit ute i skogen några vändor under helgen.
Igår var han och E till E:s mamma med en tvättmaskin som hon köpt billigt av oss.
Idag har jag varit ledig, men naturligtvis fanns det måsten att göra(får skylla mig själv då jag har lovat) som att skjutsa grannen till tandläkaren på eftermiddagen. Ska göra om resan på onsdag förmiddag då han ska på återbesök.
Älva kom på besök vid lunch(skjutsades av E) så hon och jag käkade lunch tillsammans.
Och nu har jag fått ännu mer dåligt samvete 😕
Gubben har både lagat maten och diskat medan jag suttit på ändan och känt mig grinig.
Samt att han nu tänker göra ordning te till mig.
Han är på tok för snäll för sitt eget bästa 😍
Bäst jag skärper till mig och är lite trevlig mot honom.
HA EN FORTSATT TREVLIG MÅNDAGSKVÄLL!!!

tisdag 12 februari 2019

Ja, nog vet jag/vi

att vi lever!
Igår kväll blev det utryckning för att kolla upp en väldigt viktig sak och det blev en lång natt för mig då jag fick(ville) följa med till lasarettet för samtal.
Vi har 2 personer i vår närhet som inte mår psykiskt bra och en av dem behövde hjälp igår.
Gubben åkte hem och försökte sova, men det gick inge vidare för honom så det blir en trött dag för honom.
Han klev ur sängen som vanligt vid halv sex och jobbar till fyra i eftermiddag.
Jag skulle ha jobbat dubbeltur idag, men fick snabb sjukskriva mig igår kväll och jag vet att de har ett helvete på jobbet just nu när det inte finns några vikarier.
Men personen ifråga som inte mådde bra igår gick faktiskt före mitt jobb.
Jag fick lägga mig i sängen klockan fyra.
Har lyckats sova till åtta-snåret iallafall, men det kommer inte att bli många knop gjorda idag för mig.Så
Gubben och jag känner oss ganska hjälplösa när personerna mår så här dåligt och vi försöker verkligen finnas till hands, men lätt är det inte då de inte riktigt vet eller hur de ska ta emot hjälp från oss eller andra.
Och inte blir det bättre när jag har som jag har det på jobbet med en chef som säger att hon ska vara tillgänglig hela helgen och sen är hon inte det och vi verkligen behöver ha tag i henne i ett verkligt viktigt ärende. Hela stället kokar av ilska för hur hon sköter sitt jobb och imorgon ska vi ha personalmöte och det kommer inte bli ett roligt möte det känner jag på mig.
Jag hoppas bara att jag håller mig i skinnet och är saklig när jag säger det jag känner och tänker om situationen på jobbet.
Och hoppas på att jag får fram några ord också och inte bara blir mesig.
Så om jag är riktigt ärlig så mår inte jag heller så bra psykiskt, men försöker bita ihop och hoppas att jag kan göra det en bra stund till.
Även gubben mår dåligt misstänker jag, men han säger inte så mycket om det.
Sen något som jag vet att vi båda oroar oss för och det är att våra pengar ska räcka till så vi kan betala allt som ska betalas varje månad.
Lilla vovven är tillbaka hos oss igen för det gick inte hemma hos matte just nu.
Snön som vi har fått håller på att smälta bort och har det har blivit väldigt halt att gå ute.
Solen har börjat lysa mer och mer och det är synd att det inte lite mer snö för det är väldigt vackert med snö och sol.
Ska försöka göra lite nytta idag, men jag ska mest av allt ta det lugnt och förhoppningsvis handarbeta lite också för det är lugnande om man inte gör fel.
HA EN FORTSATT SKÖN TISDAG!!!