Den 23 juli skjutsade mågen(som numera är vår hyresgäst) och Älva mig till Universitetssjukhuset i Linköping för dagen efter var det dags för operation.
Vi åkte väldigt tidigt på eftermiddagen dit för vi missbedömde tiden lite så jag var där 1 timme innan inskrivning som skulle ske 19:00.
Jag satte mig och väntade och de andra åkte hemåt igen.
Fick plats på en 4:a sal och det kändes väl sådär, men jag fick iallafall sängen närmast fönstret.
Personalen informerade mig lite grann om rutiner och vilken tid jag skulle på operation dagen efter och jag hade tur för det var strax efter 7 jag skulle vara nere på operation.
Jag skulle vara fastande efter midnatt och det var inga problem.
Duscha och tvätta mig 2 gånger med specialtvål på kvällen innan jag la mig skulle jag göra och sen väckte de mig vid 6 på morgonen och jag fick ta 1 av mina 2 tabletter med lite saft och sen var det dusch igen och tvätta mig med specialtvålen 2 gånger igen.
Bäddade rent på kvällen gjorde de och jag fick rena kläder och samma blev det på morgonen.
När jag var klar fick jag sätta mig i sängen och vänta en liten stund innan de körde ner mig till operation.
Hamnade på uppvaket först tror jag innan jag blev körd till operationssalen där jag fick gå några steg. Fick bedövning i ryggen och vänster ben skvatt till och sen domnade benen bort fort och jag likaså.
När jag sen vaknade upp så var jag opererad av en robot och hade 5 hål i magen. Och det är jag glad för att det fungerade så annars hade jag haft ett större sår över magen.
Har inget minne av hur jag hamnade uppe på avdelningen igen och vet heller inte hur lång tid det hade gått sen jag somnade tills jag vaknade.
Fick höra att operationen gått bra och att nu var livmodern och äggstockarna borta.
Jag rörde mig inte mycket i sängen denna onsdag som ni förstår för ont gjorde det.
De hade satt in en kateter under operationen och den tog de bort på torsdagsmorgonen och det var väldigt viktigt att jag både drack och kissade så att de skulle se att blåsan kom igång igen. Och det gjorde den som tur var.
Men jag hade svårt att ta mig ur sängen på förmiddagen, men till eftermiddagen kom jag iallafall upp riktigt skapligt och på kvällen så var jag ute i dagrummet och satt och virkade. Fast jag trodde inte jag skulle klara av det på morgonen när jag vaknade.
Jag fick ju värktabletter och sånt förstås, men det tar inte bort all värk och man måste vara försiktig ändå så man inte gör något dumt.
På torsdagen kom 1 eller 2 läkare för att kolla hur jag mådde efter operationen och de kom på förmiddagen då jag ännu inte riktigt kommit igång så jag minns inte om jag har träffat någon av dem innan operationen när gubben och jag var i Linköping inför operationen.
Sen kom fredagen och de frågade mig om jag ville åka hem och naturligtvis ville jag väl det, men jag sa att jag inte hade träffat någon läkare än som sagt något om operationen och så. Fick till svar att läkaren skulle komma och prata med mig innan jag skrevs ut.
Ringde till gubben och talade om att jag fick åka hem så han slutade jobbet lite tidigare, åt och åkte sen för att hämta mig. Tar cirka 1,5 till 2 timmar att åka hit.
Läkaren, en kvinnlig, kom in till mig och talade om att de tagit bort det vi kommit överens om(livmoder och äggstockar), allt hade gått bra, jag fick recept som jag skulle ta ut, sa att hon sjukskrivit mig 1 månad och att hon skulle höra av sig om provsvaren på lymfkörtlar de tagit runt aortan och vid bäckenbenen.
Läkaren som jag inte sett förut pratade med mig i cirka 3 minuter och sen gick hon.
Kände mig avsnäst på något sätt och det kändes inte alls bra.
Hon sa också att skulle de bli några komplikationer inom 14 daga så skulle jag höra av mig till dem.
Eftersom gubben skulle komma på eftermiddagen och hämta mig så hade jag beställt lunch. Tog fisk och potatis med någon sås och bärblandning med grädde till efterrätt.
Fick maten och det var kokt fisk som smakade illa, potatisen var inte heller god. Peta i mig bara pyttelite för det bara växte i munnen och åt upp efterrätten för att få något i mig.
På torsdagen tror jag att jag fick kassler till lunch och den gick och äta, men tyvärr mådde jag illa så jag kunde bara få i mig en bit av det.
En snabbdusch tog jag och klädde på mig mina kläder och väntade på att gubben skulle komma och hann kom ganska snart.
Eftersom vi skulle hämta ut min medicin så tänkte vi att vi tar det här på sjukhuset när vi ändå är här.
Det finns 2 apotek på sjukhuset, men naturligtvis var det apotek som fanns åt det håll vi skulle gå stängt pga semester så vi fick knalla åt andra hållet. Det är ett stort sjukhus och ganska långt att gå när man är nyopererad och inte mår jättebra.
Hade iallafall en spypåse med mig och vi gick i sakta mak mot apoteket.
Det blev min tur och så visade det sig att de hade bara 1 av 2 mediciner jag skulle ha. Hon på apoteket kollade runt på apoteken i närheten hemma, men där fanns den inte.
Men på ett apotek här i Linköping fanns det och hon ringde dit och de ställde undan medicinen åt mig och ställde in på min mobil hur vi skulle åka dit.
Vi började gå tillbaka åt det håll vi kom ifrån och då känner jag hur efterrätten är på väg upp!
Det var inte mycket, men det kändes som om kroppen protesterade mot ansträngningen jag gjorde och både jag och gubben svor lite att han inte tagit en rullstol med sig till avdelningen så jag hade sluppit gå inom sjukhuset iallafall.
Men vi tog oss till bilen fortfarande i sakta mak och inget mer kom upp.
Hittade till apoteket, men naturligtvis var det en bit att gå där också. Och det var bara att ta det lugnt och försöka andas med vi väntade på vår tur.
Törstig som sjutton var jag också så gubben sprang in(sprang och sprang, haltade sig fram) på en affär och köpte 2 vattenflaskor till oss.
Sen började vi vår resa hem som gick utan konstigheter.
Skönt att komma hem var det för borta bra, men hemma bäst.
Kvällen kom och det var dags att sova.
La mig i sängen och kunde naturligtvis bara ligga på rygg.
Vaknade vid 3:30 och behövde gå upp på toaletten OCH kom inte upp ur sängen för det gjorde så ont.
Gubben ville ju hjälpa mig genom att dra upp mig och jag bara vrålade att det fick han inte göra. Snäll som han var föreslog han att jag skulle ta en av de där tabletterna jag fått när jag behövde och jag sa bara argt att jag hade ju tagit det jag fick ta just då.
På något konstigt sätt kom jag upp ur sängen, men på gubbens sida.
Vi har ju tagit reda på min farbrors fåtölj som man kan vicka ner och resten av natten sov jag i den plus i 14 dagar till.
Och i efterhand har jag kommit på att jag fick 3 tabletter som jag skulle ta i nödfall och detta var ett sånt tillfälle.
Samt det är tur att jag har en snäll och förstående man!
Gubben tyckte jag var väldigt röd runt magen när han hämtade mig och han klagade på det flera gånger. Jag tänkte mer på att de bökat så mycket så det var ju inte så konstigt.
Gubben hade jobbat natt och jag gick omkring och strosa lite. Började bli lite kissnödig, men jag tänkte jag går upp och kissar och sen duschar jag.
När jag kom utanför sovrumsdörren så kissade jag på mig.
Skämdes som en gris, grinade och väckte naturligtvis gubben som fick hjälpa mig och torka upp.
Då hade jag varit hemma nästan 14 dagar .Jag tog kontakt med min kontaktsköterska i Västerås och hon sa att jag inte skulle vara så orolig för detta för det kunde nog bli så pga operationen och det skulle gå tillbaka igen. Plus att hon skulle prata med någon på sjukhuset och höra om det stämde det hon sa. Samtidigt så hon att jag skulle höra av mig dagen efter eftersom jag hade fått lite feber och skulle jag få över 38 grader så skulle jag höra av mig till sjukhuset.
Dagen efter hade gubben tänkt jobba extra och var på väg att lägga sig och jag gick upp och tog febern för säkerhetsskull och jag hade en stund tidigare tagit mina värktabletter. Jag hade också skakat och frös konstigt, men tänkte inte så mycket på det.
Jag hade över 38 grader så jag sa till gubben du åker inte och jobbar imorgon om jag måste ringa sjukhuset.
Hade över 38 på morgonen också och ringde till sjukhuset. Min kontaktsköterska ringde upp en stund senare och jag fick en akuttid på kvinnokliniken till klockan 13.
Gubben och jag tyckte vi hade god tid på oss och bestämde att vi käkar ute innan vi åker till kliniken. Så vi strulade runt så vi fick bråttom och inte hann vi äta något.
Kom till kvinnokliniken och anmälde oss och fick sitta ner och vänta ett tag.
De ropade upp mig och jag fick lämna urinprov samt ett blodprov. De tyckte att jag var väldigt pigg och ganska vig för att vara opererad 14 dagar tidigare.
Vi fick sitta ner och vänta för att få träffa en läkare, fick komma in till henne och hon pratade med oss och undersökte mig.
Hon fick in någon liten lapp av någon sköterska, hon gick iväg för att prata med en kollega. Kom tillbaka och sa att hon inte fått tag i sin kollega och att hon på eget bevåg skulle lägga in mig på observation i åtminstone ett dygn.
Gubben och jag vi stirrade bara på varandra och fattade ingenting.
Kom till sköterskorna som tagit proverna och tittade på mig och sa du ser så pigg ut, men du är jättesjuk.
Vi fattade fortfarande ingenting, men det visade sig att min sänka var jättehög. Mätaren går visst till 200 och den hade gått ända upp i taket så hur mycket över 200 jag hade visste de inte.
Fick vänta en liten stund så kom det en annan sköterska som satte en kanyl i min arm och så visade den första sköterskan mig till avdelning 85 på sjukhuset där jag skulle åtminstone tillbringa ett dygn.
Hungrig var gubben och hungrig var jag och inga grejer eller mediciner hade jag med mig så gubben fick åka hem och hämta det åt mig.
När jag hade opererats i Linköping så fick jag sprutor som jag skulle ta varje kväll i 28 dagar och som jag hade ångest inför varje kväll det var dags. Som tur var så var gubben hemma de flesta kvällarna så jag behövde bara ta dem själv 3 eller 4 gånger och det var skönt så dessa sprutor var jag ju tvungen att ta. Och på sjukhuset hade de inte samma sprutsort som jag.
Han hade också med sig lite kläder och broderi så jag skulle ha något att syssla med.
Under tiden han var hem så fick jag lite mat(som tyvärr inte smakade så gott pga att mina smaklökar hade tagit semester, till och med vattnet hemma smakade pyton).
Jag fick också träffa en läkare som tittade på min mage och kliade sig lite i skallen. När han tittat färdigt så sa han att han trodde det var rosfeber(det var det) och skulle kolla upp vad han skulle ge för penicillin till mig(de hade också tagit blod från bägge armarna för att skicka på odling). När han hittat det så kom de in med en penicillinpåse som jag fick direkt i blodet. De tog också febern på mig med jämna mellanrum för att se att den höll sig i schack och jag fick även alvedon mot febern. Och febern var för hög under eftermiddagen och kvällen.
Denna dag/kväll var en av de finare som varit under sommaren så jag satt ute på balkongen nästan hela tiden så de fick komma och hämta mig där när det var någonting.
Och när gubben kommit med broderiet satt jag därute och broderade länge, länge och en sköterska hittade lyse som satt i balkongtaket så jag såg lite bättre.
Till slut var jag tvungen att gå och lägga mig. Runt midnatt fick jag min andra påse med penicillin.
Trots att de hade jättemycket att göra på avdelningen så var alla trevliga i personalen.
Om personalen i Linköping var trevlig så var personalen i Västerås ännu trevligare.
På morgonsidan fick jag tredje påsen penicillin och febern hade sjunkit så läkaren sa att jag kunde få åka hemåt på eftermiddagen, men fick jag feber igen så skulle jag höra av mig direkt till avdelningen och inte akuten.
Gubben kom och hämtade mig, vi tog ut medicinen och åkte hem.
Skönt att vara hemma igen.
När jag kom in på sjukhuset och sköterskan satte kanylen i armen så talade hon om för mig hur jag skulle ta mig upp från liggande ställning som skulle underlätta för mig. Jag provade det på sjukhuset och det fungerade bra så jag tänkte att nu måste jag kunna sova i min egen säng igen, men jag sov en natt till i fåtöljen utifall det inte skulle fungera och jag skulle behöva be gubben om hjälp och han behövde sova för han skulle jobba.
Men kvällen efter var det fredag och jag la mig i sängen och jag kom upp på det sätt hon visade och sen har jag sovit i min säng.
Penicillinet tog bra och jag blev bättre och bättre. Ni skulle ha sett mig, jag såg ut som en stor, uppsvullen ballong alldeles röd runt magen.
Jag blev mer och mer rörlig igen, men det gick inte så fort.
Och ingenting hörde jag från Linköping och ju mer jag tänkte på det så ville jag inte ha besked från dem vilket svar jag än skulle få så jag ringde min kontaktsköterska och sa det och hon skulle kolla upp det och fixa till att jag skulle få svar från dem.
Min sjukskrivningsperiod började också ta slut så jag var ju tvungen att få lite till så jag ringde Västerås igen och sa det.
För i pappren jag fått om operationen jag hade gjort så stod det att man inte fick börja styrketräna förrän efter 4 veckor och jag skulle ju börja jobba då och mitt jobb är ju lite som styrketräning fast med levande föremål.
Fick sjukintyget via nätet och trodde inte riktigt mina ögon när jag läste det för det stod sista september. Men samtidigt så tänkte jag läkaren vet ju vad jag jobbar med så han tar nog det säkra före det osäkra.
Gick några veckor till och till sist fick jag en kallelse till läkaren och gubben och jag åkte dit för att få besked.
Det var inte riktigt det beskedet vi ville ha tyvärr.
Cancern hade inte stannat i livmodern utan spridit sig till lymfkörtlar vid aortan och till körtlar vid höger sida på bäckenet.
Vid aortan hade de hittat 1/11 och vid bäckenet 1/10 så det var väldigt lite, men ändock.
Efter mötet med läkaren så fick vi information av en sköterska och så tog hon blodprov inför kommande cellgiftbehandlingar.
Läkaren träffade vi den 11 september, den 16 september fick jag åka till sjukhuset och fick en port inopererad där de har gett mig cellgifterna.
Jag fick bedövning och lugnade när de opererade in porten, men när de gjorde en sak så gjorde det ont och där var det svårt att bedöva. Jag fick också ha nålen kvar som de använt till den 18 september då det var dags för mig att få första cellgiftsbehandlingen.
Det var en nervös väntan inför onsdagen och ont hade jag där de satt in porten, men det är bara att härda ut.
Gubben hade tagit ledigt för att följa med mig på första behandlingen och det var skönt att ha honom med.
Kom till kvinnoklinikens dagvård och där var det en del damer som väntade. Vi fick komma in på salarna och leta efter våra namn och där var vår sängplats för dagen.
De sprutade rent med koksaltlösning och sen satte de dit den första påsen med cellgifter. Den påsen tog ungefär 3 timmar att droppa in i kroppen på mig. Sen om jag kommer ihåg rätt så körde de igenom nån koksaltlösning igen och sen satte de dit nästa cellgiftpåse som tog cirka en halvtimme.
Så allt som allt tog det cirka 4 timmar.
Under tiden man sitter där så finns det te, kaffe, saft, mackor och kakor att äta både för mig som patient och för den man har med sig.
Och supertrevlig personal naturligtvis!
En av biverkningarna av cellgifterna jag fick är att man kan tappa håret. Vilket gjorde att gubben och jag bestämde att på fredagen skulle han klippa av mig håret och så gjorde vi.
Jag fick en jättefin mössa av brorsan och sambo S som jag kunde använda och som jag använt ganska mycket.
Denna fredag fick jag också mycket kryp i kroppen och det gjorde liksom ont helt plötsligt på olika ställen samt att jag var väldigt rastlös och det är också en av biverkningarna man kan få.
Har också känt som jag går på kuddar under fötterna och det är en biverkning samt att det kan kännas konstigt i fingrarna vilket jag fick innan i vänster långfinger innan sista cellgiftsbehandlingen, men jag vet ju inte om det hör dit eller inte.
Exakt en vecka efter vi hade klippt mitt hår så ställde jag mig i duschen och då började mitt korta hår lossna så jag fick som katthår i ansiktet. Det var inte alls trevligt så när gubben kom hem från jobbet så rakade han av resten, men jag fick en stubb som jag fortfarande har kvar så helt skallig blev jag inte.
Mellan cellgiftbehandlingarna gick det 3 veckor så den 9 oktober var det dags för den andra.
Sköterskan talade om för oss att vid den andra behandlingen så kunde jag få en allergisk reaktion och det var väldigt vanligt.
Jaja, tänkte jag och sen tror jag att jag tog fram broderiet för att hålla på med något då det började snurra i mitt huvud och jag höll fast mig i sängen för att inte ramla ur den. Sköterskorna kom direkt med allergimedicin och sprutade in i blodet på mig via slangen. Stängde av cellgifterna en stund så det skulle lugna ner sig. Det hade gått cirka 10 minuter och jag hade tydligen blivit illröd i ansiktet och gubben hade sett det samtidigt som sköterskorna och jag försökte säga något, men tror inte jag fick fram något. Det var riktigt otäckt.
Och precis när de fixat med mig så var det en till som en allergireaktion och hon hade fått fler behandlingar än mig. Och det var visst ovanligt att det var fler som fick reaktioner nästan samtidigt.
Att gubben var med även denna gång berodde på att innan vi åkte till första behandlingen så hade han bestämt sig för att han skulle följa med mig på dessa, min älskade gubbe!
När vi var klara på sjukhuset så åkte vi till en frisörsalong som har specialiserat sig på peruker och mössor till de som av olika anledningar tappar hår. Jag fick en rekvisition där jag antingen kunde välja peruk eller mössor och jag valde mössor för jag kände att peruk var ingenting för mig. Så vi åkte dit och jag fick välja mössor. Vi var även tillbaka efter tredje behandlingen och valde några mössor till.
Var likadant efter denna behandling att jag inte kände något på onsdagen och torsdagen, men det blev kryp i kroppen och rastlöshet inte trevligt alls. Men en läkare hade skrivit ut lugnande som jag tog när det var som värst och så jag kunde sova.
Sjukskrivningen gick ju ut den 30 september och jag var ju tvungen att be om lite till och fick då ytterligare en smärre chock då han sjukskrivit mig till den 12 januari 2020. Fattade ingenting, men det är bara att gilla läget och idag vet jag att det kommer dröja ytterligare innan jag får/kan börja jobba igen.
Behandling nummer tre var den 30 oktober och den flöt på och jag broderade medan gubben kolla i mobilen.
I stort sett samma reaktion som de tidigare gångerna.
Mellan den tredje och fjärde cellgiftbehandlingen så fick jag åka till sjukhuset för att röntga mig så de skulle se om det skett någon förändring under behandlingens gång.
Det var samma visa denna gång att jag skulle dricka 1 liter vatten varje kvart 2 timmar innan röntgen. Jag fick köra själv med hade mågens nya flickvän R med mig som fick räcka mig vattnet när det var dags att dricka.
Sen kom då dagen för den sista behandlingen den 20 november. Det var en liten konstig känsla att åka dit och träffa personalen typ för sista gången, men allting har ett slut och i detta fall är det väl ganska skönt det också.
Fick träffa en läkare(inte samma som de andra gångerna, men lika trevlig) som undersökte mig och som berättade vad som skulle hända framöver.
Vi fick veta(vilket vi redan visste för de berättat det) att jag fått remiss till Universitetssjukhuset i Linköping för strålbehandling.
Jag var inte alls glad för det för jag tänkte på hur det hade varit i somras och hur bra det var i Västerås. Men han försäkrade mig att det var bra personal i Linköping och det gjorde även kuratorn.
Den 3 december var det dags att åka till Linköping för ett förberedande möte inför strålningen.
Jag lovar att det var inte roligt att åka dit för jag tänkte bara usch.
Gubben var med och vi var i god tid så vi letade upp patienthotellet där jag skulle bo(och där jag bor nu under behandlingarna) för att jag skulle slippa vara orolig för det.
Sen gick vi till receptionen vi Onologiska kliniken och anmälde oss. Gick ner till strålbehandlingen och satte oss i väntrummet.
Där fick vi se personal som hejade glatt på patienterna som satt där och även på oss som de aldrig sett. Läkaren kom och hämtade oss och hälsade glatt samt hon hade en kollega med sig som tyvärr fick springa därifrån ett par gånger. Hon berättade vad som skulle ske och vad som kunde hända med min kropp när jag fick strålbehandlingen och även hon undersökte mig.
När vi pratat klart med henne fick vi vänta en liten stund så kom det en röntgensköterska och hämtade mig för de skulle röntga magen på mig för att se vart det skulle göra strålbehandlingen sen.
Jag fick 3 prickar tatuerade, 1 på vardera höften och en på magen, och det är riktlinjer för var de ska ställa in strålningsmaskinen. Sen ritade de streck på utsidan på knäna och det är därför de ska veta hur jag låg vid denna röntgen när jag ska gå igenom strålningen.
Hemgång efter det och det kändes faktiskt lite lättare att behöva åka till Linköping.
Nu var det ju bara det där hur jag skulle ta mig till och från Linköping för jag trodde absolut inte att jag skulle få sjukresa. Pratade med kuratorn och hon sa att jag skulle ringa dagen före jag skulle åka och fick jag ingen sjukresa beviljad så skulle jag hänvisa till min kontaktsköterska i Västerås.
Jag ringde och fick sjukresa!
Det blev jag glad för.
Så den 12 december satte jag mig i sjukresetaxin, som bara var en halvtimme för sen(tur att jag sagt att jag skulle vara 1 timme tidigare än jag skulle så jag kom i väldigt god tid dit) och åkte nervöst till Linköping och min första strålbehandling.
Först fick jag lite information och sen tider för de kommande behandlingarna och tiden för fredagens behandling också.
Fick sitta ner en stund och så fick jag komma in i behandlingsrummet med röntgen- och strålningsmaskinen.
Jättetrevlig personal som får en att känna sig lugn och trygg.
Det värsta är att man ska ligga still i cirka 15 minuter och det är långa minuter.
Efter behandlingen på torsdagen så gick jag till patienthotellet och anmälde mig. Jag hade köpt med mig sallad till lunch(hotellet serverar inte lunch) som jag åt i rummet jag fått längst upp.
Tog en promenad och gick inte raka spåret till centrum utan lyckades gå ett helt kvarter åt fel håll innan jag vände och gick tillbaka. Gick in i en affär och köpte lite att äta på och gick tillbaka mot hotellet.
Tänkte att jag går denna väg upp så får jag se vart jag hamnar och hittar jag inte till hotellet så får jag gå tillbaka en bit där jag känner igen mig.
Och det var bara att den gatan jag gick på var ju den närmsta vägen till centrum för hotellet låg ju precis där.
Gick till matsalen och tog lite mackor till kvällsmat eftersom jag inte visste hur saker och ting fungerade. Och kvart över fem, halv sex kom det några tjejer att prata med och det har varit roligt.
Beställde sjukresa hem till fredagen till halv tio och den skulle komma tio i tio för jag hade behandlingen tio i åtta på morgonen, men jag fick komma in tio över åtta istället.
Gick upp och satte mig i entrén och väntade. Då ringde taxichauffören och talade om att han var 1 timme för sen och skulle inte komma förrän tio i elva. Det var ju bara att gilla läget och vänta.
När jag kom hem så satt jag bara och jag hade en jätteglad hund där som inte ville att jag skulle sätta ner honom på golvet.
Jag gjorde inte många knop då inte.
Beställde sjukresa till veckan då jag skulle vara borta måndag till fredag. På måndagen skulle jag få behandlingen halv fyra och hade då också sagt 1 timme tidigare och var på plats 2 timmar tidigare än jag behövde vara. Satt lugnt vid entrén 1 timme och gick och anmälde mig halv tre.
Gick ner till strålbehandlingen, tog fram virkningen och satt och planerade min tid och tänkte att kvart över tre går jag på toa. Då kommer de och hämtar mig så jag lämnar grejerna och springer och snabbkissar och sen in till behandlingen.
De väntade på en patient som var lite sen och då tog de mig före.
På tisdagen hade jag en tidig behandlingstid, på onsdagen var den klockan ett och efter det så fick jag träffa dietisten och det var väl bra och veta vad jag ska undvika att äta då magen kan komma i olag, men hon var inte rolig och jag ska träffa henne imorgon(23 december också).
På torsdag och fredag hade jag tidiga behandlingar och på fredagen åkte jag hem igen efteråt.
Då kom sjukresetaxin 10 minuter tidigare och hämtade mig och det gnäller jag inte över.
Men jag fick bara vara hemma till söndag morgon klockan fem i nio(taxin kom tio minuter före idag, har kommit senare och hämtat mig också) för eftersom det är jul mitt i veckan och det är viktigt bl.a. för mig att få strålningen så tätt som möjligt fick jag åka hit idag söndag och åka hem imorgon och fira jul för att sen komma tillbaka den 27 december och stanna till den 28 december.
Idag skulle jag få min behandling tjugo i tolv och var ju förstås där i god tid och då kommer de och ropar upp mig klockan elva.
Jag har träffat lite folk här på hotellet som jag har pratat med på kvällarna och det har varit trevligt. En som jag pratat med i matsalen lite längre än de andra varit med fick sin sista behandling i fredags, en tjej som jag ikväll var ut och åt med får sin sista behandling imorgon. Den tredje tjejen kommer att vara kvar ungefär lika länge som mig följde jag med på bio i tisdags och såg filmen Jag kommer hem till jul med Peter Jöback. Tänkte lite som så att den är nog inte så bra, men jag följer med ändå och den var en bra film med ett budskap.
I torsdags var jag iväg på en blinddate med en tjej som är med i en grupp på Facebook. Hon jobbar på sjukhuset på ett kontor för en avdelning så vi bestämde träff vid sjukhusets tiger.
Vi tog varsin räkmacka och pratade om allt och inget sen följde jag henne till stan när hon gjorde ärenden och vi fortsatte prata. Vi skildes efter några timmar och vi hade haft det jättetrevligt och kommer att hålla kontakten.
Gubben och jag var iväg och pratade med kuratorn i Västerås när jag börjat behandlingen och det var nyttigt för oss båda två och hon har kommit vid varje behandlingstillfälle och pratat lite. Jag ska ringa henne vid tillfälle och tala om hur det går och hon hade rätt i att jag inte behövde vara orolig.
Vad som jag nu funderar på är vem som ska sjukskriva mig ett tag till eftersom jag är sjukskriven till den 12 januari 2020 och då är inte min behandling klar än. Jag har fått åttonde behandlingen av tjugofem nu och kommer enligt mina uträkningar inte var klar förrän den 17 januari och biverkningarna kan komma efter att jag är klar med strålningen.
Jag har ställt frågan på strålbehandlingsavdelningen och sköterskan skulle ta reda på det. Jag tillhör kvinnokliniken i Västerås trots att jag blir strålad i Linköping så det är lite komplicerat.
Så nu har jag äntligen kommit för mig att skriva detta till er när jag sitter här på hotellrummet i Linköping.
Och jag är inte säker på att någon kommer att orka läsa all denna text som lite virrig emellanåt, men det är ju också ett sätt för mig att komma ihåg lite av resans gång.
Det har hänt lite annat också runt omkring som jag får ta och skriva om en annan gång när jag orkar och inte behöver sova för jag ska upp lite tidigt i morgon med.
Vad jag berätta mer är att när jag blir frisk kommer gubben att lägga sig på operationsbordet och operera sin onda, högra höft. När vi var till ortopeden så sa hon att han var en god kandidat för en operation, men eftersom vi sitter i den sits vi sitter i så skulle han få ringa direkt när vi får klartecken att jag är "frisk" och kan börja jobba igen.
TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA SÅ HÄR LÅNG TEXT!!!
GOD NATT OCH SOV GOTT!!!!
